Joline blev överlycklig imorse när hon vaknade och fick se att det var snö ute=) Så idag har vi varit ute och åkt pulka hela fm, Joline, Kelly, Emelie och jag. Kelly och Emelie är här och hälsar på oss nu under höstlovet, det blev ju lyckat med snö och allt!

Hoppas att ni som har fått snö hunnit byta till vinterdäck nu för det har jag gjort iaf=) För första året var jag ute i god tid och behöver därmed inte känna någon panik=)

Här är lite bilder på oss idag=)

Puss & Kram

http://www.conventum.se/uaf

Hej allihopa, nu har jag samlat mig efter det värdelösa provet. Jag köpte en ny mobil för att pigga upp mig och det hjälpte=) Till viss del, men jag har även lagt ut 400 kr på ett övningskompendium till högskoleprovet, så i mars så är det jag som skriver 2,0=)

Dagarna rullar på som vanligt, skola, hem och laga mat och plugga igen=) Men tiden går ju sjukt fort, jag börjar redan bli deprimerad över att lämna Brunnsviks folkhögskola redan i slutet av maj nästa år. Jag trivs så otroligt bra där. Men, men livet måste gå vidare jag får passa på att njuta av tiden jag har kvar istället.

I förrgår så blev Emma och jag intervjuade av p4 radio dalarna, repporten frågade ut oss om varför vi hoppade av gymnasiet och vad vi fick för reaktioner av omgivningen när vi gjorde det. Sen vad det betyder att få en andra chans att börja plugga senare i livet. Jag ska lägga ut länken här när den kommer ut på nätet så får ni lyssna=)

Nästa vecka ska Emma och jag representera Brunnsviks folkhögskola på utbildning och arbetsmässan någonting i Örebro på Conventum, det ska bli jätte roligt! Rektorn kom och fråga oss igår om vi ville ställa upp, och det ville vi=)

Idag ska jag åka till Ludvika station och hämta upp mina två yngsta systrar Kelly och Emelie, dom har höstlov och ska bo hos mig till på lördag, Joline är jätte uppspelt och tjatar om att vi måste åka fast det är över en timme kvar tills bussen kommer in=) Jag försöker förklara för henne att mamma inte vill stå och frysa i en timme men hon fortsätter att tjata. Men det är klart hon har ju längtat jättelänge nu.

På fredag är jag också ledig från skolan så då ska vi ta och hitta på något roligt! Men vad har jag inte kommit på ännu, men det dyker nog upp något så småningom.

Hoppas att allt är bra med er, här är allt toppen!

Puss & Kram

Vad värdelöst det gick på provet!
Det var så kort om tid, allt jag kunde tänka på var klockan! Shit nu är det bara 20 min kvar. Satt och tragglade med en fråga så jag fick chansa på resten ungefär, sjukt jobbigt.
Men nu vet jag hur jag ska göra nästa gång iaf, hoppa över och göra det jag kan och sen gå tillbaka istället.
Men det var riktigt svårt tycker jag! Jag ska va glad om jag får 0,1!!!! Man behöver fan 32 poäng för att få 0,1. Det är 122 frågor, jag kände mig knappt säker på någon! Nä till nästa gång ska jag plugga på 2,0s hemsida, fy fan vilken besvikelse!

Jag borde egentligen sova nu så att jag är utvilad till provet imorgon, men jag kan inte!!!! Jag är så nervös, jag dör. Även fast det inte har någon betydelse vad jag får på provet så har jag ställt alldeles för höga krav på mig själv, igen, som vanligt! Andas Becka, ta det lugnt, nästa prov kommer att gå mycket bättre! Fan vad jag trycker ner mig själv alltså, nu får jag ge mig!
Jag ska gå dit imorgon och göra mitt bästa, sen får vi se vart det leder!

Nu ska jag gå och sträckläsa synonymboken=)

Puss på er!

Hallå! Nu har jag äntligen städat klart, slutade lite tidigare idag i skolan. Eller slutade och slutade, vi fick jobba hemma. Men jag har ägnat tiden åt att städa så jag kan plugga i lugn och ro i en ren miljö imorgon. Ska läsa cirka 200 sidor i boken Litteraturorientering, det är jätte intressant faktiskt. Har funderat lite på alla nya dörrar som öppnats för mig och kommit fram till att jag ska läsa litteraturvetenskap medans jag jobbar om jag inte kommer in på sjuksköterskelinjen. Sen söka igen till våren. Jag är så kluven, det är jätte roligt att plugga men jag börjar tveka mer och mer på vad jag vill bli allt eftersom nya dörrar öppnas runt omkring mig hela tiden. Men, men, jag antar att bitarna faller på plats till slut.
   Vi hade enskilda samtal med alla lärare i skolan idag där vi fick berätta hur allt känns och de skulle berätta hur det går för oss. Min samhällskunskapslärare sa till mig att om jag fortsätter i denhär takten så kommer jag att kunna gå precis så långt jag vill gå! Det var underbara ord att höra, jag blev riktigt glad! De andra samtalen gick också mycket bra, jag känner verkligen att jag är på rätt spår, det är faktiskt första gången i mitt liv som jag verkligen känner att jag har gjort något riktigt bra för mig själv! Den känslan är underbar!
   På lördag ska jag göra högskoleprovet, det pirrar sådär härligt i magen. Men jag ska försöka att inte ställa för höga krav på mig själv, det här är bara en provomgång, det riktiga som jag ska satsa stenhårt på blir i vår!
   Nu ska jag lägga mig i min härliga säng och plugga lite matte, sen ska jag drömma om vad jag vill bli och imorgon när jag vaknar upp så kommer jag att veta vad jag vill plugga till=) Eller inte...

Maria Hamberg föddes 1954 i ett småbrukarhem i Ångermanland. Hon har bland annat arbetat som svetsare, järnverksarbetare och lastbilsmontör. Hon debuterade 2002 med novellsamlingen På väg till natten som följdes av Några gjorde hålen 2004. Greklandssommaren (2008) är hennes första roman.

Nu i veckan är det Boken på arbetsplatsen på Brunnsviks folkhögskola och idag så var Göran Greider där och hälsade på. Vi fick lyssna till ett samtal mellan Greider och min svensklärare Christina Garbergs-Gunn, de samtalade om boken "Det gångna är som en dröm och det närvarande förstår jag icke". Boken handlar om Poeten Dan Anderssons liv. Det var mycket intressant att lyssna till eftersom jag precis läser den boken nu. Det är så roligt att se och höra författaren i verkligheten och det gjorde mig extra sugen på att läsa klart den mycket intressanta och välskrivna boken.
   Göran Greider är en högt allmänbildad människa som jag hyser stor respekt för, han är författare och chefsredaktör på tidningen Dalademokraten. Vi har inom svenskan i skolan pratat mycket om honom så det var riktigt kul att få höra honom tala och läsa ur sin bok om Dan Andersson idag. Tack för det!

         

Författare: Göran Greider

Bibliografisk person: Dan Andersson

Förlag: Albert Bonniers Förlag

Bandtyp: Inbunden, Språk: Svenska

Utgiven: 200809, Antal sidor: 333

Vikt i gram: 595

ISBN10: 9100110701

ISBN13: 9789100110703                              Beskrivning:    Den femtonde september 1920 vid femtiden på eftermiddagen stiger Dan Andersson av tåget i Stockholm Han uppsöker Torsten Fogelqvist på DN:s kulturredaktion och lämnar sedan sitt bagage på hotell Hellman. Senare på kvällen går han på Berns salonger med några vänner och återkommer vid halvtvåtiden på natten till hotellet, rätt så berusad. Dagen därpå hittas han död av cyanväteförgiftning på sitt rum.    Utifrån denna redogörelse för Dan Anderssons sista dag i livet och den följande polisutredningen berättar Göran Greider genom återblickar om hans täta band till staden, om den dramatiska kärlekshistorien med östermalmsflickan Märta Larsson och om umgänget med det konstnärskollektiv som han skildrade i sina romaner. Dan Anderssons liv och verk speglas i varandra och en delvis annorlunda bild av finnmarksskalden växer fram, där hans djupa klyvnad mellan stad och land, mellan det svenska och det finska ger insikter om hans känslor av hemlöshet och ständig längtan. På så sätt blir han i Göran Greiders livfulla bok på en och samma gång en röst i vårt eget nu och ett eko från det länge sen förflutna.

Min dotter har fått löss från dagis, de kröp runt i hela hårbotten på henne, jag har letat i mitt hår 100 gånger men hittar inget så det är väl psykiskt att det kliar i min hårbotten. Så läskiga, det kryper i hela mig. Är så synd om henne, man känner sig så hjälplös. Men nu har vi behandlat hennes hår och suttit och kammat hennes hår med luskamm i 2 timmar och det är ju jättelätt på en fyraåring som inte kan sitta still i mer än 20 sekunder=) Det var så synd om henne, det sved ju i hennes hårbotten efter alla sår som dom jävla parasiterna har gjort!  Men, men nu är de borta men man skulle göra om samma prusidur efter 10 dagar igen. Har tvättat alla hennes mössor och lakan och skit nu, nu får hon inte gå på dagis förens det är helt lössfritt där!!!!

Idag var vi barnvakt till Max + att vi hade 2 ungar till här som har stollat runt hela dagen + Joline såklart. Snacka om att de eggar upp varandra, de fick det att låta som om det var minst 20 ungar här. Tur att man kan konsten att stänga av=) Har suttit och gjort lite skoluppgifter och softat, har tagit någon öl och tänkte ta mig ett glas vin nu innan jag ska gå och lägga mig=) Imorgon bär det av med tösen till Örebro sen tänkte jag ta mig ett träningspass innan det är dags för att dyka ner i läxorna igen=)

Nää nu kliar det som fan, måste gå och kolla en gång till, jag blir tokig, måste sluta tänka på det, man är ju bra inbillningssjuk!

Godnatt på er!

Hallå! Idag hade vi en redovisning i skolan för ett 20-tal personer. Vi visade upp en utställning som handlade om människans behov och liv. Det var jätte pirrigt, men det gick ganska bra, publiken verkade nöjd så det känns jätte bra nu såhär efteråt=) Jag är ju bra på att prata inför publik men jag blir alltid lika nervös innan ändå, sen efter en stund så släpper det. Haha, jag höll på att tappa rösten också, det var nog nervositeten som slog in på stämbanden efter en stund, man kanske spände sig för mycket. Men min svensklärare var gullig och gav mig ett glas vatten så det gick snabbt över! Det hela blev riktigt roligt tillslut.

Joline är sjuk, hon vaknade klockan fyra i morse och hade ont i magen, strax efter så kom det en kastspy rakt ut över golvet, sen sa hon "Mamma jag spydde inte i sängen"=) Hon är så go och duktig. Jag tvingade Micke att vara hemma eftersom jag skulle ha redovisning idag, men imorgon ska jag vara hemma, första gången jag är borta en heldag p.g.a. att Joline är sjuk. Jag har hållit mig frisk någorlunda iaf, har inte behövt varit hemma. Jag tycker att det är jobbigt att vara hemma från skolan, man lär sig så mycket varje dag så jag kan ju bara tänka mig hur mycket man missar när man är borta. Men som tur är så är det bara halvdag imorgon i skolan, sen eget arbete, så jag hoppas att jag inte missar allt för mycket!

På lördag så ska vi vara barnvakt till Mickes systerson Max, det ska bli roligt, han är ett litet busigt charmtroll!

Hoppas att allt är fint med er som läser detta!

Puss o Kram

Under måndag förmiddag var jag med min klass från Brunnsviks folkhögskola på ett studiebesök på mentalvårdsmuseet i Säter. Det var ett mycket trevligt besök med en mycket trevlig guide.

   Jag hade ganska höga förväntningar om hur museet skulle vara, jag hade föreställt mig ett stort fängelseliknande bygge med stängslade rastgårdar och källor med små mörka isolerade rum där man fick sitta om man betett sig illa. Jag hade föreställt mig att alla hade små egna celler med en säng där man kunde spänna fast dem och tvångströjor lättillgängliga, jag trodde att det skulle vara smutsigt och finns spår av kamp och olust.

   Jag hade fel, byggnaden i sig var väl ganska lik min bild på utsidan men på insidan var det likt ett trevligt ålderdomshem med blommor och dukar, konst på väggarna och gemensamma sovsalar. Vi hade hamnat på avdelning 21 A som var till för en grupp kvinnor om 20 stycken som ansågs vara lugna, oroliga kvinnor. Dörrarna var öppna och de kunde lätt ta sig ut på gården om de så ville, de hade heller ingen sköterska där under nattetid. Ja så var det, om det var en byggnad för kvinnor så var det kvinnliga sköterskor som vårdade dem. Man gjorde på det sättet, separerade könen så att det inte skulle kunna bli några oönskade barn.

   En fråga som jag hade ställt mig själv var hur det gick till när man tog in människor på mentalsjukhusen, vem bestämde om vilka som skulle sättas där? Som jag förstod det så var det familjen till den sjuke som såg till att de fick komma till ett mentalsjukhus om det inte handlade om brott så att de hade blivit dömda dit.

   Läkare gjorde också hembesök för att se vart det fanns mest psykiskt sjuka så man visste vart det var lämpligast att bygga upp mentalsjukhus. Guiden berättade för oss om ett av de hembesöken, det var verkligen hemskt att höra på. Det var en fattig familj år 1902-1903, där bodde det en dotter som hette Sara och var 41 år gammal, hon var en mycket våldsam kvinna och därför hade familjen blivit tvungna att låsa in henne i en bur med hål längst ner vid golvet där de sköt in mat och hon fick göra sina behov i en skål på golvet. Där hade hon varit instängd i sju månader. Verkligen en hemsk berättelse som man knappt vill tro på, men vad skulle de ha gjort annars? Hon var ju en fara för familjen.

   Man tvångsintog då alla som hade en psykisk störning och inte förens 1960 kunde man söka vård själv. Men vad man då räknade som psykisk störning skiljer sig väldigt mycket med vad vi räknar dit idag. Då såg man autism, Downs syndrom, epilepsi och många andra sjukdomar som psykiska, även döva och stumma togs in. I ett av utställningsrummen fanns det ett bås där det stod en säng där man kunde spänna fast en sjuk, det hängde en tvångströja på väggen och där stod en ställning som det hängde en liten pyjamas eller något liknande på, man såg att den tillhörde ett barn. Det hade den varit, en liten pojke på sex eller sju år hade haft den. Förmodligen hade han haft någon slags sjukdom som autism eller epilepsi, men eftersom man då inte visste så mycket om de sjukdomarna så ansåg man att han var psykiskt sjuk. Det var jobbigt att se att även så små barn vart tvångsintagna.

   Mentalsjukhuset i Säter öppnade 1912 och lades ner 1983. Sverige var ett mycket fattigt land och jag kan nu förstå att man inte hade råd med några större utredningar för varje person som togs in. Vissa hann man aldrig ens sätta en diagnos på.

   Allt man levde på arbetade man ihop själva, alla som bodde där var delaktiga, männen jobbade i skogen och kvinnorna vävde. All mat odlades på gården så de var ju väldigt ekologiska, bra för naturen. Men livet på sjukhuset gick i princip ut på att sova, äta och arbeta. Fanns väl inte så mycket annat att göra för i samma stund som man blev intagen så blev man automatiskt omyndigförklarad och ens rättigheter till att ta körkort, gifta sig, skaffa barn, resa utomlans och mycket mer tas ifrån dig.

   Innan psykofarmaka kom 1955 använde man sig av andra metoder för att lugna ner oroliga själar, det kunde handla om att ligga still i sängen, ligga i ett bad med varmt vatten i en hel eller halv dag. Lite senare kom också elchocks- och insulinkoma behandlingar. Psykofarmaka var till stor hjälp inom mentalvården, det fick liksom ett lugn över sig. Men vad man kan fråga sig idag är ju om vi inte överdoserar våra sjuka idag med alla möjliga lugnande medel, det kan ju gärna bli så att om man kommer på något som är effektivt så kanske man använder det lite för ofta och också kanske på några fler som kanske hade klarat sig utan. Men läkarna har väl för många idag, jag menar förut så fanns det 15 diagnoser på psykiska sjukdomar, idag finns det 500.

   Efter nerläggningen av Säters mentalsjukhus 1983 så var mentalvårdssjukhuset bra och hade förberett sina patienter för det nya livet, men samhället var inte beredda på att få ut dem, det var många som blev utan hemhjälp och fick klara sig själva.

   Besöket var mycket lärorikt och intressant, men jag hade velat sett mer av de ”mörka”, jag ville se hur det såg ut då, jag hade velat prova en tvångströja, höra lite mer berättelser om de värst drabbade, få höra någon berättelse av någon som jobbat där som mentalvårdare. I det stora hela kändes det som att guiden tyckte att mentalsjukhus var bra, och det jag var beredd på när jag kom dit var att få höra hur hemskt och dåligt det var. Jag tycker fortfarande att bristen på kunskap förr i tiden är skrämmande. Det var ju det som gjorde att människor som man lätt kunnat hjälpa idag kunde sitta inlåsta i hela sitt liv.

Jaha, då var ännu en födelsedag överstökad. Det har varit lite stressigt, fick åka och möta Jocke på halva vägen och hämta upp Joline och telefonen har gått varm av gratulationer. Men det är mycket roligt att se att så många kommer ihåg mig=) Tack alla mina vänner för en härlig födelsedag! Ni får ju snart gratta mig igen på min 25-årsdag. Jag menar, man hinner ju knappt blinka förens det har gått ett år=)

Nu är jag super trött, så jag ska gå och nanna kudden nu! Hoppas att det är fler där ute som känner sig lika älskade som jag gör idag, det är en härlig känsla!

Puss & Kram

Gud vad skönt, har precis kommit hem från svärmor där jag har kört ett pass på gymmet och badat bastu efter. Jag känner mig som en ny människa. Fräsch och pigg, nu får jag inte komma av mig igen, igår var jag ute och gick i 60 min och idag tränat, jag har sagt det, minst 30 minuter om dagen, någon slags motionsträning. Man blir ju så mycket piggare och gladare av det. Så nu ska jag FAN hålla det här! En klapp på axeln till mig själv!

Idag var det en lugn och skön dag i skolan, först hade vi svenska där vår svensklärare gav oss en varsin artikel att läsa. Det roliga var att den hade ungefär samma budskap som jag har i mitt egna ordspråk som jag ska tatuera in imorgon, värsta sammanträffandet! (Bild på texten till tatueringen finns på sidan om du rollar ner lite)
Sen hade vi egen tid då jag arbetade med vårat grupparbete till naturkunskapen, hehe, jag skriver om könssjukdomar och har dragit ut jätteäckliga bilder på dom olika könsjukdomarna. Dom flesta ryggar tillbaka en bit när dom först tittar men sen kan dom inte låta bli att titta lite mer, ganska komiskt. Men det är ju en viktig sak att ta upp eftersom det nu är så många människor som bli smittade varje år. Skärpning! På med kondomen om ni ska vara ute och fiffilura!

Mmm, kan inte sluta lukta på mitt hår, är nytonad sen i söndags och lukten kommer tillbaka varje gång man duschar! Luktar såå gott!

Nu ska jag gå och lägga mig i sängen och titta på ett avsnitt av Grey´s anatomy, det är verkligen en super serie, får mig att känna ännu mer motivation till att plugga så jag någon gång kan få jobba på ett sjukhus!

Sov gott och godnatt!

Nu har det väl ändå gått för långt? Ska våra egna småttingar tvingas äta sämre mat än katterna i skolan?
Vad är det som håller på och hända med vårat samhälle, har bilden på något sätt blivit snedvriden? Är det inte våra barn som är viktigast att värna om idag, det är ju ändå dom som ska ta över en dag.
Först förargade jag mig över att brottslingar i Sverige fick bättre och dyrare mat på fängelserna, men det här är väl ändå att gå för långt?
Vart är världen på väg? Är det meningen att vi föräldrar ska behöva stå hemma och göra matlådor till våra skolungdomar för att det ska finnas tillräckligt med vitaminer och järn i så att dom kan koncentrera sig ordentligt i skolan? Och vad gör vi med dom barnen som kanske bara får mat i skolan p.g.a. olika orsaker i deras hemförhållanden?

Vad finns det för lösningar?

Om vi säger att det skulle bli så i framtiden, att vi får lov att göra vår egen mat till barnen och skicka med till skolan, eller om det t.ex. skulle bli en riktig restaurang istället där barnen får betala själva för maten så kommer ju det i sin tur att leda till ökade klyftor och en klass fråga och det i sin tur kommer att öka mobbningen i skolan.

Jag ser ingen annan lösning än att det måste bli skärpa och tydligare regler när det gäller våra barns mat. Alla barn ska ha rätt till en god, vitaminrik mat i skolan. Människan är ju så hälsomedveten idag, har vi glömt barnen i den frågan?

//En besviken ledsen mamma


http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3466171.ab

 Idag har det bara varit en pina i skolan, sjukt ont i huvudet och sen försöka koncentrera sig på det. Nu ska jag bara ta det lugnt och vila idag så kanske det blir bättre imorgon. Kanske skulle ta mig en lugn promenad ute i det fina vädret först. Himlen är helt knall blå idag och solen lyser starkt.

Joline är hos sin pappa den här veckan så det är väldigt tyst och tomt här hemma, men en dag som denna är det rätt så skönt med tystnad. Hela helgen har vi haft fullt med ungar här, fem stycken rättare sagt, som har lekt som dårar i hela lägenheten, usch, skulle aldrig kunna tänka mig att jobba på dagis. Man kan ju verkligen förstå att barn är trötta när dom kommer hem från dagis, vilken volym det kan vara på ungarna.

På söndag fyller jag år, jippi, hela 24 år, tiden går så fort, det känns som att jag fortfarande är 19, men så är ju inte fallet. Satt och funderade lite vart alla år har tagit vägen, Joline var ju en liten bebis nyss. Hmm, vart var jag, jo jag fyller år på söndag så på lördag kommer min älskling Jenny och hennes sambo Jimmy hit och vi ska laga mat tillsammans. Plankstek ska vi göra, det kommer att bli super gott, sen tänkte vi spela lite spel och mysa lite, ska bli jätte trevligt.
Men det jobbiga med att fylla år är ju att man måste baka tårta, eller måste, måste man väl inte, men det blir billigare så. Tänkte göra en egen marsipantårta med en ros på för Joline var väldigt noga med att påpeka att hon skulle ha rosen från tårtan när hon kommer hem på söndag, utan att jag äns har nämnt ordet tårta. Så det får väll bli en liten prinsesstårta till lilla mig=)

Nu har min kära sambo också startat en blogg, http://gerlstrom.blogg.se. Han blev så sugen när jag satt och fixade med min. Så har ni tid och lust kan ni titta in där också.

Visst har jag gjort en fin header till min sida=) Den har jag gjort utan att fråga respektive personer som är med på bilden, men jag hoppas att dom inte har något emot den för den är ju så fin. Men om ni verkligen inte vill vara med på bild så får ni säga till så byter jag igen. Men jag tycker att den passade riktigt bra där! Brudar på G=) Bilden är förresten tagen på Birka Paradise som vi åkte för någon månad sen. Det var riktigt roligt att umgås lite bara brudarna, det kommer vi absolut att göra om. Men nästa gång ska jag ta med mig en sån där manick som ger stötar så jag kan hålla alla slemmiga killar borta från minstingen i familjen=) I love you girls!

Nej, nu blir det en promenad och en pizza, sen tack och godnatt för min del.

Kram kram

 

Det är så sjukt med klockan!  Alltså vi lever våra liv efter klockan, det måste ju vara en av dom vanligaste replikerna i dialog: Hur mycket är klockan? Hur mycket tid går inte åt varje dag åt att titta på klockan eller fråga hur mycket klockan är?

Visst, visst, hur skulle vi annars kunna se till att allt blir gjort på jobben och sånt, jag förstår att det är bra att ha någonting att utgå ifrån. Men vi gör ju mer av den än vi behöver. Ta ett exempel: Lördag, skönt jag är ledig, har inget speciellt inplanerat, ska bara ta det lugnt och njuta av helgen. Vad gör man, vaknar, tittar på klockan, går och duschar, tittar på klockan, okej den är tillräckligt för att äta frukost. Man äter, klär på sig och grejar lite, tittar på klockan, hmm 12, ja då kanske det är dags att äta lunch snart då. Lagar lunch, äter och sen lägger sig på soffan och äter lite lunch. Hmm, hur länge har jag legat här nu, sträcker sig efter telefonen och tittar vad klockan är. OJ, 1630 dags att laga middag.....Ni förstår vad jag menar, vad har jag för nytta av klockan en sån dag, varför ska klockan bestämma över min dag?

Nä istället skulle dagen sett ut såhär:
Vaknar på morgonen, hmmm hur känner jag mig, har jag lust att sova en liten stund till eller är jag pigg?
Sen när man känner för det så går man upp, duschar, äter frukost om man är hungrig, gör det man känner för. Äter lunch och middag för att jag är hungirg och inte för att klockan säger att det är dags.

Varför är vi så beroende av klockan även dom dagarna vi inte behöver vara det?

Tänk dom länderna som inte har någon klocka, dom går upp när solen går upp och äter middag när solen går ner och allt dom gör får ta den tid det tar. Jag tror att klockan är ett av våra svåra stressfaktorer i samhället idag, desto oftare vi tittar på klockan blir vi påminda om hur fort dagarna går. Nej, flyt med istället och ta det lugnt, iallafall dom dagarna vi inte är beroende av klockan. Så imorgon så tänker jag skita i vad klockan är och ta allt i min egen takt, för jag har inget speciellt för mig.

Vad tycker ni?

Puss på er!

Vi har läst den här boken av Selma Lagerlöf under 2 veckor i skolan nu och efter att ha läst klart den fick vi idag se filmen. Boken var ju så bra, lite trög i början med tanke på att den är skriven med värmländsk dialekt, men efter ungefär halva boken flöt det på fint och det är en mycket stark berättelse om en faders saknad och kärlek till sitt barn.   
   Jag tycker att Lars Molin verkligen har lyckats med filmen utifrån boken. Den starka känslan finns där hela tiden, det är en sån fin berättelse. Han kunde inte ha valt en bättre skådespelare för Huvudpersonen Jan i Skrolycka som spelades av Ingvar Hirdwall, han var så söt gubben, det passade perfekt!     
   Dock tror jag att det var bra att man hade läst boken innan, eftersom man nu inte kan visa allt i filmen så visste jag ju hur dom tänkte också. Då blev ju hela filmen mycket starkare också. Det är ju inte så lätt att visa i film vad någon tänker, eller ja om man inte tittar på "Sunset beach" eller nått sånt skräp då=)Men om man har läst boken så förstår man att dottern Klarafina är hela Jans värld.    
   Så idag satt man i mörkret i klassrummet och försökte hålla igen tårarna som läckte ut stup i kvarten. Ont som tusan i käcke och hals efter att man suttit och tvångshållit känslorna. Jag är rätt känslig och eftersom jag visste vad som skulle hända så börja jag gråta redan i början. Är så fruktansvärt empatisk av mig, har så lätt för att tänka mig in i situationen och byta plats med dem som är där.    
   Men men, en riktigt bra bok och film iallafall, den har fått mig att kanske i fortsättningen våga mig på äldre författare i framtiden.   

Puss&Kram

Vara vit mans slav

Vara Vit mans slav.

Vit Man vara snäll ibland, javisst
dammsuga golven och spela kort
med barnen i Helgen.

Vit Man vara på för jävligt humör
och svära fula ord
många dagar.

Vit Man inte tåla slarv.
Vit Man inte tåla stekad Mat.
Vit Man inte tåla Dum mening.
Vit Man får stora Anfall
snubbla barnens pjäxor.

Vara Vit Mans slav.

Föda Annan Mans barn.
Föda Vit Mans barn.
Vit Man taga hand
Bekosta alla barnen.
Aldrig bliva fri Stora Skuld
till Vit Man.

Vit Man tjäna Lön på sina Arbete.
Vit Man köpa Saker.
Vit Man köpa hustru.

Hustru diska sås.
Hustru koka lort.
Hustru sköta grums.
Vara Vit Mans slav.

Vit Man tänka många Tankar bliva tokig?
Vara Vit Mans slav.
Vit Man supa full slå sönder Saker?
Vara Vit Mans slav.

Vit Man tröttna gammalt bröst gammal mage
Vit Man tröttna gammal hustru
ber fara åt Helvetet?
Vit Man tröttna Annan Mans barn?

Vara Vit Mans slav.

Komma krypa knäna
tigga
vara Vit Mans slav.

Lägger ut en novell nu som jag har skrivit. Vi fick som uppgift på svenska B kursen att välja en dikt som tilltalade en själv ur Göran Greiders bok "Bakom tvn ändrades ljuset". Det kunde vara vad som helst ur en dikt som skulle få oss att känna vad som helst, sen när vi valt en dikt så skulle vi skriva just vad som helst, en novell, en tidningsartikel, en fakta text, ja valet var helt fritt.
Jag valde en dikt av Sonja Åkesson som heter "Äktenskapsfrågan" men valde endast första delen i dikten, dom även är hennes mest kända Vara vit mans slav. Den inspirerade mig till att skriva om kvinnomisshandel, så jag skrev en kort faktatext om det och även lite om författaren. Men jag ville också illustrera en bild av hur livet kan se ut för en kvinna som har blivit misshandlad under många år och lever i den så kallade "inlärda hjälplösheten". Så det slutade med en sju sidor lång novell. Jag fick mycket positiv respons av mina nära och även av min lärare och det kändes mycket roligt och det ger naturligtvis mer vilja till att skriva mer.

Kram kram

Vad vi kallar helvetet

är vardagsmat för andra

 

Jens slog igen dörren så hårt att det gamla fotografiet av farmor som hängde på väggen intill dörren flög ner och Maddie kunde höra hur glaset krossades i tusentals bitar när de nådde golvet. Det rörde henne inte i ryggen, det var bara en våg av lättnad som svepte över henne när Jens hade gått sin väg. Hon hade kommit lindrigt undan ikväll, hoppades hon i alla fall. Bara några enstaka knytnävar i magen och en handflata över kinden. Det var skönt, han måste ha varit på ett ovanligt bra humör idag ändå med tanke på att hon faktiskt hade råkat bränna fisken i ugnen en liten smula.

     Maddie väntade en liten stund till där hon satt på det iskalla stengolvet i ena hörnet utav köket med armarna hårt knutna runt benen. Hon tryckte ner pannan mot knäskålarna och försökte lyssna om hon kunde höra något från trappan. Allt hon kunde höra var några bilar som körde förbi ute på vägen och ett svagt ljud från någon av grannarna som hade sin tv på väldigt hög volym. Han kommer nog inte tillbaka nu. Hon reste sig sakta upp och började gå mot badrummet som låg in till vänster från köket. Hon var tvungen att gå lite framåtböjd och drog upp den ena handen mot magen, det värkte, han hade fått in en fin träff vid revbenen men det var nog inget brutet den här gången. Tur är väl det för det börjar bli jobbigt att komma på nya bortförklaringar på Linköpings sjukhus var och varannan vecka. Jag ramlade i trappen, jag ramlade med cykeln, jag sprang in i dörren. Hon visste att de inte trodde på henne men det är lika bra att inget säga, det skulle nog bara göra allt värre än vad det var.

     Spegelbilden inne i badrummet var sig lik, en lätt röd svullnad hade täckt hennes kind och mascaran hade runnit ner med hennes tårar, hon sträckte sig över badkarskanten och satte på duschen.

     När hon duschat klart tog hon på sig sitt nattlinne och proppade i sig två Alvedon, hon låste dörren och gick in till soffan och satte på tv:n. Hon zappade runt några varv bland kanalerna och stannade till sist på 6:an där de visade gamla avsnitt av hennes favoritserie ”Sex & The City”. Det tog inte lång tid innan hon somnade av utmattning.

     Nästa morgon vaknade Maddie tidigt utav solen som sken in mellan persiennerna, hon vände sig om och drog kudden över huvudet för att skymma de starka ljusstrimmorna som målat ränder över hela vardagsrummet.

Då börjar ett förfärligt oljud så att hela soffbordet skakade rytmiskt och ut strömmade låten som är med i början på tv-serien ”Sex & The City”. Maddie öppnade ögonen, sträckte sig efter sin mobiltelefon och stängde av alarmet, klockan var 0700.

Är det redan morgon, frågade hon sig själv och tittade ut över dammpartiklarna som dansade runt i ljusstrimmorna i vardagsrummet.

     Okej nu hade hon tio timmar på sig innan Jens förmodligen kom hem från jobbet. Hon måste hinna städa, tvätta, laga köksstolen som han slagit sönder kvällen innan och laga mat. Hellre skulle hon bara vilja göra sig fin och gå ut och fika med någon rolig kompis, men det var länge sen nu, hon orkade inte med de timtals långa korsförhören som han alltid körde med när hon varit ute ensam.

     Maddie satte fart med städning och tvättning, hon limmade stolen och bytte gardiner. Allt skulle vara perfekt när han kommer hem.

     När all städning var klar var det dags för att knalla ner till affären och handla lite god mat till kvällen, vad skulle hon laga? Vad ville han ha? Det måste vara perfekt. Plankstek! Ja, plankstek fick det bli.

     På väg ner till affären mötte hon Adam, en gammal klasskamrat från högstadiet.

     – Hej Maddie, hur är det med dig? Det var inte igår, sa han med ett värmande leende och gav Maddie en lätt kram. Hon tog ett steg bakåt och log tillbaka.

     – Jo tack det är bara bra, själv då, svarade hon med automatik. Han var så stilig, precis som hon kommer ihåg honom från skolan, han hade alltid varit den ”snygga” killen i klassen. Hon vaknade snabbt upp ur tankarna när en bil som rullade förbi tutade och vinkade, fan det var Patrik. Patrik var en av Jens bättre kompisar. Ångesten kom genast och tryckte sig runt hennes strupe och hon började bli yr i huvudet, hon fick en känsla av att hon måste spy.

     – Ja, det var trevligt att se dig men jag måste tyvärr rusa, sa hon snabbt innan han hann svara på hennes fråga. Hon började småspringa och försvann snabbt bakom ett hyreshus där hon hittade en grön stor låda som hade texten ”sand” på sig. Där satte hon sig med huvudet nerböjd mellan benen och försökte få kontroll på hennes snabba andning och hårt bankande hjärta. Tiden stod still runtomkring henne och allt hon hörde var sina egna andetag. Tänk om Patrik berättar för Jens att han sett mig, Jens skulle döda mig. Hur kan jag vara så dum så jag står och pratar med en annan man mitt på ljusa dagen på en öppen gata? Vad har det tagit åt mig, vem tror jag att jag är? Förresten, varför ville ens Adam prata med mig? Jag är inte värd någon annans uppmärksamhet. Ångesten eskalerade och hon kände hur händerna och fötterna börjar domna bort och hon började se suddigt, nu svimmar jag, hjälp jag dör, hjälp!

     Efter några minuter hade Maddie hämtat sig från sin ångestattack och var snart på väg mot butiken igen. Hon gick med bestämda steg och koncentrerade sig på sitt mål för att inte tappa fokus igen.

     En timme senare satte hon nyckeln i låset och det knäppte till när hon vred om nyckeln. Äntligen hemma, äntligen ensam, inga människor runt omkring som tittade dömande på henne, det kändes nästan som om de såg rakt igenom henne, hon började känna sig lugn igen.

     Hon packade in sina varor i kylen och skafferiet, sen började hon med maten. Hela tiden tänkte hon på mötet med Adam, vad skulle hon säga om Jens fick reda på något?

Kanske att det var en man som frågade om vägen, eller frågade om klockan? Tankarna åkte runt i hennes huvud som en karusell som aldrig ville stanna. Stackars Jens som har en så odräglig hora till flickvän, står och tänker på hur snygg någon annan kille är när hon har den enda killen som någonsin kommer att kunna älska någon så värdelös som henne. Alla andra är bara dömande idioter som inte kan se det fina i andra människor.

     Middagen var färdig och fick stå kvar på eftervärme i ugnen medan Maddie gick in i sovrummet för att byta om till något fint. Hur vill han att jag ska se ut idag? Hon hittade en svart klänning med vita prickar på som hon hade haft på Jens mammas bröllop, den tyckte han ju att jag var så vacker i den kvällen. Hon satte på sig klänningen och ett par bruna strumpbyxor av nylon. Hon betraktade sig själv i spegeln en liten stund och undrade hur Jens kunde älska en så avskyvärd kvinna som hon. Hon kunde inte sluta att tänka på vilken tur hon har som fått Jens att älska henne.

     Hon vände snabbt bort blicken från spegeln och gick ut till köket igen för att duka bordet, klockan var halv fem och Jens skulle snart vara hemma. Han slutade jobba klockan fem och kom alltid hem direkt efter jobbet för att få sin middag serverad och få koppla av lite innan han skulle bort igen. Vart han gick på kvällarna visste Maddie inte och det skulle hon inte heller bry sig om hade han förklarat för henne i tidigt stadium av deras förhållande. Men han kom mycket sällan hem på nätterna när han väl gått ut på kvällarna. Men ikväll hoppades hon att de skulle få en riktig myskväll tillsammans och sova tätt intill varandra. Det fanns inget bättre än när Jens var på bra humör och överröste henne med fina komplimanger och smekande varma beröringar. Hon gick in i badrummet och strök på sig det finaste läppstiftet hon hade och satte upp håret i en fin hästsvans och lät luggen hänga ner i sidbena. Hoppas att han tycker om det tänkte hon när hon stängde badrumsskåpet och släckte lyset till badrummet. Klockan var fem över fem, nu kommer han när som helst. Hon ställde sig redo i hallen bredvid det lilla telefonbordet som Jens fått av sin mamma, hon avskydde det, en liten ful bänk i äggvit glansfärg och sitsen täcktes av ett fult gammalt blommigt mönster, den såg ut att komma från 60-talet och matchade inte alls resten av deras moderna stiliga lägenhet. Men det höll hon tyst om för den betydde mycket för Jens och att säga något i stil med att hon inte tyckte om den skulle han tolka som att hon kastade skit på hans mamma och det hade i sin tur lett till ett hårt straff.

     Klockan slog halv sex, hon stod kvar, klockan slog sex och halv sju och han hade fortfarande inte kommit hem. Maddie började bli trött i benen, hon stod kvar på samma ställe, bytte bara ben då och då att lägga vikten på, hon behövde gå på toaletten men vågade inte i fall att han skulle komma hem precis då, för då skulle hon bli tvungen att straffas för det sen.

     Klockan blev så mycket som halv åtta när hon till slut såg handtaget tryckas neråt och dörren öppnades, snälla gud låt honom vara på bra humör, snälla gud, bad hon innan han öppnade dörren helt.

     – Hej älskling, hur har dagen varit, frågade hon med sin snällaste stämma.

     – Jo tack, den har varit bra, men det vart lite övertid, var tvungen att vara med på ett viktigt möte. Hon ville säga åt honom att han gärna kunde ha meddelat henne om detta när han visste att han skulle bli så sen, men hon ville inte ge honom en endaste liten anledning till att bli förbannad så hon höll tyst.

     – Men nu är du hemma och jag har gjort en underbar middag till oss ikväll, sa hon och hjälpte honom av med kavajen och hängde upp den snyggt och prydligt på en galge i klädskåpet.

     – Vilken tur, jag är så hungrig, det är tur att jag har dig, sa han med en mycket positiv inställning. Ja vad skönt han är glad, det här kommer att bli en underbar kväll. Maddie studsade bort till spisen och tog på sig sina svarta grytvantar.

     – Jag har gjort plankstek, det var ju så länge sen vi åt det. Hon tog ut planksteken och ställde fram de på underläggen som hon hade dukat med.

      – Åh, det ser jättegott ut, vad duktig du är, log Jens till henne. Hon fylldes av glädje och stolthet över sin goda förmåga att laga mat.

      – Jag har gjort riktig bearnaisesås också, sa hon och drog på ett jätteleende. Han log tillbaka och greppade efter besticken och började skära av köttet.

      – Vad fin du är idag, det är klänningen som jag köpte till dig ser jag, smackade han fram mellan tuggorna.

      – Åh, vad gott, det här har du verkligen lyckats med gumman. Maddie var så stolt och glad för att han gillade hennes mat och hon kände sig genast som den vackraste kvinnan i världen efter den snälla komplimangen han lagt fram till henne. Livet kunde inte vara bättre än detta, tänk om man kunde få leva ett helt liv så här lycklig. 

     Den mysiga stämningen avbröts hastigt av ACDCs skrålande låt ”Highway to hell”, det var Jens mobil som ringde ur hans kavajficka i garderoben. Jens reste sig snabbt och gick bort till telefonen. Maddie greps plötslig av en stark ångestkänsla, tänk om det är Patrik, tänk om han berättar att han såg mig tillsammans med Adam.

     – Tja mannen, läget med dig då, svarade Jens i mobilen. Det blev tyst en kort stund.

     – Jo det är lugnt tack, sitter o krubbar lite med damen, tänkte väl softa lite och kolla på någon bra rulle sen, själv då? Maddie höll andan för att försöka hör vad de pratade om. Fan också, snälla gud gör så att han glömmer nämna att han sett mig idag, snälla gud hjälp mig, Maddies tankar snurrade i huvudet, hon hoppades på att Jens batteri i telefonen skulle dö nu, så att de kunde få ha den här mysiga kvällen ihop i alla fall.

     – Fan vad nice, ja jag får se om jag orkar sen, ska höra med tjejen också om det är ok, fortsatte han. Maddies hjärta klappade hårt i bröstet och hon kunde knappt höra vad han sa då det susade och dånade så förfärligt i hennes öron.

     – Jaha, det säger du, när var det då? Jens vände nu hastigt blicken mot Maddie och lyfte på ögonbrynen. Nej, nej, nej, varför? Varför var han tvungen att nämna mig, bara han inte berättar om Adam.

     – Jasså, jaha, hon kanske bara inte såg dig, skrattade han fram och avslutade sedan samtalet med Patrik.

     Jens lade tillbaka telefonen i kavajfickan och gick sakta tillbaka till sin plats vid köksbordet. Maddie var så spänd att hon skakade och hon började känna hur luften i lungorna försvann, hon var alldeles torr i munnen.

     – Jaha var det Patrik, vad hade han för sig då? Stammade hon fram.

     – Ja han gjorde väl inget speciellt, sa han lugnt och plockade upp besticken. Maddie studerade honom noga där han satt och åt, han tittade upp på henne och log lite, sen fortsatte han att äta. Hjärtat dunkade så hårt i bröstet, hon visste inte vart hon skulle ta vägen, han vet, jag är säker, jag kan se det i hans ögon. Fan! Vad skulle hända nu, varför säger han inget? Tiden stod helt stilla, Jens lade ner besticken, tog upp servetten och torkade försiktigt och prydligt i mungiporna medan han samtidigt stirrade in i Maddies ögon. Hon vände fort bort blicken, tog sin planka och reste sig upp för att gå bort mot diskbänken.

     – Jaha, vad sa han mer då, skulle ni ut ikväll eller? Försökte hon säga lite glatt för att han inte skulle höra nervositeten i hennes röst.

     – Ja, han berättade något annat också, sa han med en hotfull stämma. Hon svalde den hårda klumpen av saliv, vände sig fort och gick mot bordet för att plocka bort även Jens planka. När hon skulle böja sig fram tog han ett järngrepp om hennes arm och drog ner henne i bordet.

     – Har du något du vill berätta för mig ditt lilla luder!? Fräste han i ansiktet på henne.

     – Aj, nej vad gör du? Har du blivit tokig, jag har inget att berätta, släpp mig, vad håller du på med? Maddie slet sig loss och backade mot diskbänken.

     – Ja kanske att du springer runt och hånglar med andra män på torget när jag är och jobbar, är det så man respekterar sin man? Hans röst var nu så hotfull att Maddie inte kunde hjälpa att tårna började rinna och snyftande mellan tårarna försökte hon förklara.

     – Nej jag har inte hånglat med någon, jag skulle aldrig göra något sånt mot dig, det vet du, jag älskar ju dig vet du väl, gråten eskalerade snabbt och hon började låta som ett litet barn gör när det storgråter och försöker prata samtidigt.

     – Snälla Jens jag har inte gjort något, jag träffade bara en gammal klasskamrat på vägen till affären och vi småpratade bara lite, jag skulle aldrig göra något för att såra dig, det vet du väl, eller hur Jens? Det vet du väl. Nu var hon riktigt rädd, vad skulle han göra med henne den här gången? Skulle hon försöka springa ut, nej det skulle hon aldrig hinna, hon visste att han alltid fick tag i henne ändå. Jens skrattade högt.

     – Småpratade va! Måste man hålla om varandra när man småpratar va, din jävla hora! Nu är du körd, ditt äckliga, värdelösa luder! Han höjde armen och Maddies armar höjdes automatiskt upp för att skydda ansiktet. Så kom första slaget, det träffade henne rakt i tinningen och hennes huvud kastades hårt in i skafferidörren och hon förlorade medvetandet.

     När Maddie vaknade till var Jens borta. Hon satte sig upp, huvudet kändes som om det skulle sprängas, hon tryckte handen emot tinningen och kände att det var alldeles klibbigt. Hon såg på handen och konstaterade att det var halvtorkat blod, hon måste ha varit avsvimmad en bra stund. Hon lät blicken flyta runt i köket för att få någon uppfattning om vad som hände, köket var tomt, men hon hörde vattnet skvalpa inne i badrummet och åter igen greps hon av panik, vad gör han?

Dörren till badrummet öppnades och Jens kom in i köket och satte sig på huk framför henne.

     – Men så du ser ut lilla gumman, jag tror bestämt att du måste bada. Han drog tag i hennes armar och började släpa henne över golvet. Maddie skrek högt samtidigt som hon sparkade och sprattlade för att försöka ta sig ur hans grepp.

     – Nej, nej, Jens! Nej vad gör du?! Nej, jag vill inte, snälla, snälla släpp mig, dödsångesten spred sig i hela kroppen på Maddie, hon kämpade hårt men hade inte en chans att ta sig ur.

     Han släpade in henne i badrummet, lyfte upp henne under armarna och välte i henne över badkarskanten. Maddie sprattlade på och fick snart ett grepp om badkarskanten och höll sig fast så hårt att händerna värkte. Jens satte sig på toalettstolen och stirrade på henne, han var helt tom i blicken, det fanns inget gott i honom nu, bara ett iskallt hat.

     – Är du nöjd nu, frågade han henne lugnt.

     – Förlåt, Jens, förlåt mig, det var dumt gjort, jag vet. Jag ska gottgöra dig, det lovar jag. Jens skrattade högt och smekte henne över håret.

     – Det är så synd att du alltid ska förstöra allt det fina vi bygger upp, suckade han. Maddie kände hur hans hand smekte hennes hår, hennes panna och ner över ögonen, hon skakade och fick kämpa för att hålla andningen i schack.

     – Snälla Jens, jag älskar ju dig, sluta nu, viskade hon fram helt utmattad.

      Smekningarna vart intensivare och mycket hårdhänta, han tog ett bra grepp om hennes långa hår och tryckte ner hennes huvud under vattnet. Hon hann inte reagera så munnen fylldes snabbt med vatten och paniken strömmade i henne, hon sparkade och sprattlade, slog med armarna och försökte desperat ta sig upp, Jens bara skrattade och efter en stund drog han upp henne igen, han tryckte sitt ansikte mot hennes.

     – Har du kul nu ditt lilla luder, visst är det kul, nu vet du hur jag känner det när min fru är ute och knullar runt med andra, skrek han så saliven sprutade ut från munnen. Han tryckte ner henne igen och höll henne i ett fast grepp under ytan. Maddie fortsatte att sprattla och sparka för att försöka komma upp, dödsångesten rev i henne. Han kommer döda mig, det här måste vara en dröm, kommer jag dö nu?!

 

/Rebecka Frödin

Ja då var man här tillslut, jag som aldrig skulle starta något så fjantigt=) Antar att alla människor kan ändra uppfattning, hur skulle världen annars se ut?

Varför vill jag starta en blogg då?
För det första för min egen skull såklart, det är ju kul att skriva dagbok, men man lär ju hänga med i nutiden så den gamla hedrliga pappersdagboken åkte i soptunnan. Mot nya modernare tider!

Vad jag har tänkt mig med min blogg är ju först och främst en liten dagbok så jag själv ska kunna gå tillbaka och läsa när glömskan hälsar på men jag vill också dela med mig av mina skönlitterära texter som jag skriver när hjärnan behöver tömmas på all min fantasi som knappt får plats. Ni som läser får gärna komma med kritik (bra som dålig) och också berätta lite vad ni kände när ni läste mm. Det är bra att få höra hur andra människor tyder mina berättelser.

Som ni kanske redan har sett här på sidan så heter jag Rebecka men nu för tiden lyssnar jag nästan bara till "Becka" eller "Beckis", jag är snart 24 år och bor i en liten håla som heter Grängesberg. Hamnade här av en ren slump, jobbet i Örebro la ner och jag flyttade snällt med eftersom jag hade fast jobb och inte ville bli arbetslös, hade ju en liten tjej på 1 år som jag skulle försörja.

Jag mådde rätt dåligt ett tag, "panikångest", så jag hade väl inte så mycket framtidsplaner än att "leva mina sista dagar" lyckligt med min familj. Livet gick i ett så kallat "hamsterhjul" och jag trivdes sådär på jobbet. Jobbet var väl helt ok, mycket trevliga arbetskamrater hade jag också, men ändå, det gav mig ingenting tillbaka.
   Jag fick börja på KBT och det är det absolut bästa jag någonsin kunde ha gjort, idag är jag frisk och självkänslan är på topp! Jag skulle aldrig önska att jag inte blev sjuk för då hade jag aldrig kommit dit jag är idag!
   Idag har jag tagit tjänstledigt från mitt jobb och jag pluggar igen min gymnasietid på folkhögskola. Framtidsplanerna hopar sig och jag tar tag i allt det där som jag alltid sagt att jag vill göra men aldrig gjorde. Jag försöker att leva dag för dag och uppskatta allt jag har, att jag får vakna upp frisk i min säng varje morgon och veta att jag har alla jag älskar nära mig. Jag har strukit alla "fikakompisar" ur min telefonbok och lägger mer tid på dom som verkligen ger mig energi och kärlek tillbaka. Försöker att tänka på vad som är viktigt i livet och vad jag vill göra innan jag dör, listan kan skrivas oändlig men jag har en sträng kod som säger att jag inte ska sätta för hög press på mig själv, jag tar allt i min takt och känner efter så att allt känns bra. Jag vill ju inte rusa igenom livet, man måste hinna stanna upp och njuta av allt det vackra som vi får uppleva. Vill min fyraåriga dotter stanna och titta på en sten i 20 minuter så får hon göra det, stress är ju bland det farligaste vi har idag.
   Jag har satt upp ett mål: jag vill bli barnmorska! Det målet har ingen tidbegränsning, men jag vet att jag kommer att nå målet när jag är mogen för det. Jag har självklart satt upp många delmål på vägen så att jag kan få en extra dos av energi när jag lyckas klara delmålen.
   Det känns rätt surrealistiskt att sitta vid skolbänken igen, men jag älskar det, det är helt underbart. Helst skulle jag nog plugga resten av livet om det inte vore för den dåliga ekonomi som man får på köpet och dom mycket härliga studielånen som följer efter i skuggan. Men vad gör väl det om 100 år, jag gör iallafall något som jag själv vill, för min egen skull och ingen annans. Idag är det ju rätt sjukt, man kan gå och köpa en bil för 150 000 som sjunker med hälften i värde direkt efter att man plockat ut den från affären, men man kan inte satsa på sig själv och få ett studielån på 100 000, där man får en kunskap som aldrig sjunker i värde, det tycker man är onödigt. Rätt roligt faktiskt när man tänker efter.

Men, men, en liten snabb insikt i mitt underbara liv, jag hoppas att det finns en massa andra härliga själar där ute som gjort på samma sätt som jag, lever för sig själva, inte för andra! Det är du som ska orka leva ditt liv, ingen annan, så ett litet tipps, börja lev idag!

Puss & Kram