Gud vad skönt det ska bli med helg alltså! Jag har varit så trött denhär veckan så ni inte kan ana. Vet inte vad det är, stress, årstiden, beslutsångest?! Sömnlösheten tar kål på mig snart. Idag har Micke vänt på sängen han tror det kan ha med "feng shui" att göra, det handlar om magnetfält och olika energier. Man ska tydligen inte sova där det är mycket energi på samma ställe. Värt ett försök i alla fall eftersom jag har varit hur trött som helst varje dag jag har gått och lagt mig, men när jag väl ligger där och äntligen ska få sova då börjar det krypa i kroppen på mig och jag känner mig klarvaken igen! Väldigt drygt faktiskt, vilket i sin tur leder till trötthet och jag får svårt att koncentrera mig i skolan mm. Men det kan ju vara stressen också, hinner ju inte med någonting alls känns det som, livet bara rinner iväg och jag får inget gjort. Men, men, hoppas på bättre tider inom en snar framtid!

Idag hade vi redovisning i naturkunskap, det handlade om alla naturkrafter och det gick mycket bra faktiskt. Känns skönt att ha det avklarat nu. Imorgon har jag en till redovisning som jag ska göra tillsammans med Niclas på svenskan, vi ska berätta om Susanna Alakoskis bok Svinalängorna. Men det ska bara bli roligt faktiskt!

Sen ska jag bara ta det lugnt hela helgen och njuta av ledigheten! Och av att det inte finns några krav på att man ska infinna sig vid någon speciell plats vid någon speciell tidpunkt! Leka med Joline, läsa en bok och bara mysa med familjen!

Puss & Kram

Är det bara jag eller håller världen på att bli tokig? Känner att allt blir bara sjukare och sjukare nu för tiden, eller har det kanske alltid varit så? Det kanske bara är jag som blir äldre och mer insatt i allt så det blir mer påtagligt nu. Vad jag mest syftar på är alla robotliknande, själviska, falska människor som verkar sakna både hyfs och empati! Människor som kör genom livet som ångvältar utan att se vem de trampar eller spottar på! Kalla idioter helt enkelt som inte bryr sig om någon annan än sig själv och sina egna känslor. Var finns empatin och förståndet? Finns det några ärliga människor kvar eller är ärlighet lika med själveliminering idag?  Människosläktet är så jävla patetiskt att det är äckligt åt det ibland!

Behandla andra som du vill bli behandlad själv heter det väl? Eller har jag drömt det kanske? De begår misstag på misstag på misstag och aldrig är det deras eget fel, aldrig kan de se sina brister, felet ligger alltid hos någon annan. Skärp er för fan har ni ingen jävla självrespekt? Märker ni inte hur patetiska ni är! Känner ni att ni blir så jävla illa behandlade av andra så har jag något att rekommendera er! ANALYSERA DIG SJÄLV OCH ERKÄNN DINA EGNA FEL OCH BRISTER; RÄTTA TILL DEM FÖRST SÅ SKA DU SE ATT DU HELT PLÖTSLIGT VINNER EN HELT ANNAN RESPEKT AV DINA MEDMÄNNISKOR!!!!!!

 Hallå! Idag har vi haft en riktig tjejkväll! Micke jobbar eftermiddag så då passa vi på att mysa, baka bullar och leka fotomodeller=) Joline tycker att det är så roligt att gå runt och ta kort, tror hon tog runt 150 bilder ikväll, ja det blir på allt möjligt. Hon fotograferade katten, tv:n, blommorna, sina egna fötter och mycket mer där till.

Bullarna blev jättegoda och hon bjöd ner sina vänner Tom och Andrea på en varsin bulle. Sen lekte dom en stund innan det var dags för att koppla av med lite kvällsfika. Nu ligger hon i sin säng och lyssnar på godnattsaga, jag orkade inte läsa idag så då är det bra att det finns sagor på cd-skivor! Bambi tror jag hon lyssnar på. Det är faktiskt riktigt bra med såna där cd-böcker, vi har en avslappningsskiva för barn och den är mycket effektiv vid insomnings processen!

Imorgon ska vi åka till Borlänge med klassen och gå på Framtidsmuséet, det ska bli jätteroligt! Det är väldigt intressant med universum och planeternas uppbyggnad! Jag ska köra en bil, får se hur det gå i halkan=)

Förövrigt så mår jag mycket bra för tillfället. Det är tufft att plugga nu när jag har Joline hemma varje vecka, men det är underbart samtidigt! Jag ser mig själv som så pass disciplinerad så det här ska jag klara av! Men jag mår bra i mig själv och jag trivs med mitt liv, det är viktigt att man verkligen stannar upp och njuter av stunden när man mår såhär bra! Oftast stressar man ju bara förbi och hinner då inte se de ljusa stunderna och när man väl stannar till då är det för att man har kört fast och känner att livet är piss, vilket man uppfattar livet som svårt och fyllt med motgångar! Vi måste lära oss att njuta av det vi faktiskt har än att hela tiden sträva efter det vi inte kan få!

Någonting som också är viktigt är att berömma sig själv då och då. Nu menar jag inte att man hela tiden ska gå runt och tycka att man är så jävla bra, men då och då när man tillexempel lägger sig på kvällen ta sig en funderare över hur dagen har varit. Berömma sig själv för det man har gjort bra och om man är mogen för det kan man även kritisera sig själv för vad man gjort dåligt, tänka igenom det och se hur man skulle ha kunnat göra för att resultatet skulle ha blivit positivt. Vilket oftast hjälper nästa gång när man sitter i samma situation. Man kan även tacka för det man har och det som är värdefullt för en, inte till nån gud eller nått om man inte är troende då, men till sig själv eller nått annat roligt. Det hjälper dig att uppskatta det du har mer.

Om man inte är mogen för att kritisera sig själv på ett bra sätt så ska man absolut inte göra det! Jag vet hur jag var förut, tryckte ner mig själv långt under skosulorna och tyckte att alla var mycket bättre än mig! Idag när mina automatiska tankar är på en stabil nivå så vet jag att alla människor som är bra på saker har också tagit sig dit på något sätt, alla har sina egna problem även om utsidan speglar något annat. Om man bara har viljan så kan man göra precis vad man vill och bli precis vad man vill. Det gäller bara att våga tro på sig själv, tro att man kan klara det! Kan man det så har man kommit mycket långt med sin självkänsla!

Själv är jag någonstans mittemellan, men det går hela tiden framåt, ibland blir det något steg tillbaka men de flesta går i rätt rikting. Än har jag långt kvar då jag tampas med att varannan dag ha super självkänsla och varannan vara helt på botten med tankar som "nej det skulle inte jag klara av" mm. Men nu för tiden när jag tänker så slår mitt system i hjärnan larm på en gång och så börjar den rabbla massa bra saker om att jag visst klarar det och att jag är stark, måste bara jobba lite hårdare mm. Hehe, ganska kul, ganska schitzo kanske=) Men det är bara att kämpa på, resten av livet, man kan aldrig sluta att jobba med sin självkänsla även om den är bra, den kan sjunka rätt fort igen. Självkänsla är något som man måste underhålla precis som kärleken=)

Puss och kram på er!!

Idag gjorde vi den vanliga söndagssteken, en riktig "mormors" söndagsstek=) Man lär ju hålla kvar traditionerna, jag minns hur gott jag tyckte att det var med mormors gräddsås till steken när jag var liten. De är så att det vattnar i munnen på mig när jag tänker på den! Givetvis gör jag mitt bästa för att den ska smaka exakt lika men det går inte, hur bra jag än följer receptet så smakar det "Beckas" stek?! Varför blir det så, även fast man använder samma mängd av ingredienserna och tillagar på exakt samma sätt så får det två helt olika smaker?! Väldigt mysko faktiskt! Men, men, min egen är fantastiskt god den också och Joline älskar den, gräddsåsen kan hon nästan dricka=)

Så nu sitter jag här proppmätt och surfar runt lite, Micke sitter och spelar W.o.w med sina polare och Joline låter maten sjunka in framför tv:n. Jag har precis läst klart samhällskunskaps läxan och känner mig sjukt trött i huvudet nu, tror att vi sov alldeles för länge imorse. Tur att Micke ska gå med Joline till dagis på mornarna denna vecka (han jobbar em.) för annars hade jag aldrig fått upp henne imorgon, hon kommer ju inte kunna somna vid kl 20 ikväll direkt!

Igår kväll eller natt kanske jag ska säga, då satt vi och tittade på kultfilmen Thelma & Louise, fan vilken bra film alltså! Jag har sett den säkert ett 20-tal gånger men den är lika bra för det. Den blir nog bara bättre och bättre, eftersom för varje gång man ser den så hittar man nya detaljer som gör att filmen får en annan mening. Rätt intressant faktiskt hur mycket man går miste om när man bara ser en film en gång. Men vem orkar sitta och titta på samma film flera gånger när det bara matas ut nya filmer hela tiden som man knappt hinner se!

Min absoluta favoritfilm är Gladiator, tycker det är en fantastisk historia samtidigt som det är en gripande kärlekshistoria om hämd och kamp för frihet. Sen skadar det ju inte att Russel Crow är så snygg också, det tar ju fantasin till en mycket högre och tillfredställande nivå=)

Nej nu ropar Joline, hon är rastlös idag, har ju varit så trött se det har bara blivit lite slöleka, typ spela spel och sånt. Måste hitta på något mer fysiskt nu så hon blir lite trött till nio i alla fall!

Hoppas att ni har haft en trevlig helg, det har jag, lugn men ändå rätt givande.

Puss & Kram

Från Thelma & Louise

Från slutet i filmen Thelma & Louise




Sen kan det ju inte hjälpas att en av orsakerna till att man bara vill se filmen om och om igen är för att Brad Pitt är så jävla snygg i den=) Hans kropp är helt jävla fucking perfect! Vill bara äta upp honom=)

Fy fan va jag är stolt över mig själv, jag trodde fan ja skulle banga när jag väl satt där i den kalla stolen=) Men icke, en jätte gullig lärling höll mig i handen och hon som tog hålet utstrålade ett sånt lugn så det gick hur bra som helst! jag kände det knappt, trodde att det skulle va segt och att man skulle höra nålen gå igenom köttet i läppen=) Men det kändes knappt och det gick hur fort som helst! Jag är supernöjd, den passade hur bra som helst på mig! Hurra för modiga mig!

Idag är ja fan helt slut. Imorse snooza ja enda tills alarmet stängde av sig själv och jag försov mig. Vakna 0805 och för att hinna till skolan bör jag åka runt 08 för att hinna lagom till skolan=) Jag hann, var där exakt 0830 på mattelektionen. Ja, jag bröt mot några trafikregler men vad fan jag hatar att komma försent!

Skolan gick bra, men några incidenter under dagens lopp gjorde mig trött och jag kände mig otillräcklig. Det är svårt att stå mittemellan i en konflikt som man egentligen inte har med att göra. Från början handlade det mer om att lyssna och stötta och det gjorde tillslut att jag stod mitt emellan helt och hållet. När människor sen handlar i affekt istället för förnuft kan man inte heller stå och titta på eller dra sig ur. Konflikten måste lösas innan den förgör dem mentalt eller slutar i andra tråkigheter! Hela situationen känns ganska absurd och det är svårt att vara neutral, men jag är ärlig och säger vad jag tycker och hoppas att det ska lösa sig snart! Jag ser ett ljus i tunneln i alla fall!

När jag åkte hem från skolan så tog jag det betydligt lugnare än när jag åkte dit. Det har kommit mycket snö och det är sjukt halt på vägarna. Stannade och tankade och Micke drog i lite luft i bakdäcket, de är pyspunka! Suck! Sen hämtade jag Joline och åkte hem. Väl hemma var det bara att sätta igång med maten och så har vi kastat ut julgranen! Nu börjar allt bli som vanligt igen, julen är slut och vardags rutinerna är på sin plats, mycket skönt!

Nu har Joline en kompis hemma så jag får passa på att vila lite och få lite egentid! Nästa helg, inte nu i helgen, ska vi ha fest på skolan, de ser ja verkligen fram emot. Ska bli kul att lära känna allihopa lite mer!

Imorgon kommer Emma hem från Thailand, fy fan för henne=) Hon kommer säkert va så brun och fräsch! Ja vill också åka iväg utomland! Men, men det kommer väl det med! Jag är glad för hennes skull, hon behövde verkligen få komma iväg ett tag och njuta lite av livet!

Hoppas att allt är bra med er! Kram på er!

Brrr, sitter här och fryser och tänker på livet. Jag är så sjukt lost i livet just nu, allt går egentligen som det ska, skolan går bra, jag får ha min dotter hos mig varje vecka och jag är ständigt omringad av roliga och intressanta människor. Men jag har ett stort problem! Jag vet inte vad jag vill bli, jag vet inte vad jag vill göra av mitt liv. Dagarna går fort och snart kommer jag sitta där med högskoleansökan i handen och inte ha en aning om vilken väg jag ska gå?! 

Jag har kommit en liten bit på vägen, är nu nere på tre program som jag flackar mellan från dag till dag. Men fortfarande är det inget litet val, det är en markant skillnad på programmen och de liv som jag kommer att få efter utbildningen, att jag får ångest nu för om jag kommer att välja fel!

De jag väljer mellan är: Civilekonom, sjuksköterska (barnmorska efter) och psykolog.

Civilekonom kom jag att tänka på när jag ser hur lätt det går med matematiken, det kanske vore smart att välja något man är duktig på. Kommer ihåg från gymnasiet att jag tyckte mycket om företagsekonomi. Förutsättningarna för att få ett stimulerande, höginkomstjobb är mycket stora. Vi skulle ha råd att köpa fin villa och nya bilar. Vi skulle kunna åka på semestrar oftare och inte behöva tänka så mycket på om vi har råd eller ej. Förmodligen skulle man jobba rätt mycket och skulle man bli chef skulle man säkert blanda in jobbet i privatlivet också. Jag skulle få chans att hjälpa människor på ett sätt, men frågan är om man i den branschen kan tänka på andra än sig själv. Skulle man förvandlas till en självisk övermänniska och inte se när man trampar på de svaga för att själv hamna längre upp mot toppen? Skulle jag låta jobbet gå före familjen tillslut?

När tankarna flyter iväg så känns begreppet "civilekonom" väldigt fint och rikt. Som en dröm, men gräver jag djupare i det så känns det inte som jag på nått konstigt sätt. Men det behöver ju inte bli så, jag behöver inte bli som alla de andra! Men då vaknar ju frågan om man ens skulle klara sig i en sådan bransch utan att vara självisk och falsk.

Nej då känns faktiskt det andra valet mycket mera tilldragande då en dröm skulle gå i uppfyllelse. Barnmorska, med en sådan utbildning i ryggen skulle jag när Joline blivit stor kunna åka ut i världen, arbeta för Läkare utan gränser. Få hjälpa människor som verkligen behöver hjälp. Som barnmorska ute i världen får man chansen att se och lära mycket om andra kulturer samtidigt som jag får hålla på med det som fyller mitt hjärta och sinne mest, hjälpa andra människor till lycka! Jag skulle även få lära ut mina kunskaper till andra i de länder jag jobbar i för att de senare ska kunna hjälpa varandra. It´s a win win situation! Jag får resa och hjälpa människor. De dör så otroligt många mammor och barn i världen i samband med graviditeter och förlossningar, det skulle vara en lycka för mig att bara få rädda en människa! När jag sen har fått nog av resandet skulle jag kunna dra mig tillbaka och jobba som barnmorska på någon vårdcentral i Sverige. Jag tror det är ett mycket givande jobb som man inte skulle tröttna på i första taget. Varje graviditet är en egen berättelse, det finns ingen som är exakt lik en annan. Det skulle också inkludera att få vara ett stöd för nyblivna mammor som är osäkra på sig själva och det nya livet som mamma.

Psykolog har väl alltid varit en dröm det också men frågan är om det finns för många idag? Finns det jobb sen? Det är ju så sjukt mycket människor som mår psykiskt dåligt idag att det är säkert en massa människor som tänkt i samma bana som jag, att utbilda sig till psykolog eller något likvärdigt.

Micke vill att jag ska plugga till civilekonom, han vill bli "hemmafru", vilket mål va=) Nej men sanningen är den att han inte vill att jag ska resa, han vill att vi ska ha ett liv tillsammans i Sverige. Jag har sagt åt honom att det bara skulle handla om några år av vårt liv men han skulle inte klara det säger han då. Det här sätter mig i en ännu svårare situation eftersom jag inte vill såra honom. Men jag vet att det är jag själv som ska trivas med mitt liv och inte han. Det är ju min dröm att få åka iväg till fattiga länder och göra det jag kan för att hjälpa till. Jag känner att det är de jag ska göra!

Men jag blir så förvirrad, hans ord får mig att tänka om och då kanske det inte är så dumt med civilekonom trotts allt. Jag kan inte urskilja mina tankarna, är de min egen vilja eller är det påverkan utifrån som gör att jag försöker mota bort min egen dröm och skapa en ny falsk dröm för att tillfredställa någon annans behov? Jag vet att jag är svag för sånt. Något är det iallafall som händer i mitt huvud, det är som ett inbördeskrig i tankarna och de är väldigt starka arméer som byter ledande position om vartannat. Det går inte en dag utan att jag tänker på det, utan att jag ångrar mig. Så vitt jag känner så är det för tillfället inga som helst planer på vapenvila eller kompromiss där inte! Om jag inte får in några fredsförhandlare snart kommer detta att sänka mig totalt. Rädslan för att välja fel är för stark, rädslan för att göra människor besvikna är för stark, rädslan för att misslyckas är för stark och jag är för svag!

Jag vet inte alls vad jag ska göra eller ta mig till för att fatta rätt beslut, antar att det bara är att vänta och se om mina hjärnhalvor kan komma överens snart!

Nu var det länge sen jag skrev=) Har haft fullt upp hela jul och nyår, men nu har jag landat och kroppen börjat återhämta sig från den hårda men roliga nyårsafton.
   Som sagt så var vi hos mamma och firade jul, det var mycket trevligt och maten var JÄTTEGOD! Det var faktiskt den första julafton jag firat utan bråk och tjafs med släkten. Alla var på bra humör och allt var perfekt, men ändå frågar man säg vart all julstämning tog vägen? Jag kommer ihåg jularna från min barndom, på julaftonsmorgonen trippade man ner för trappan och kikade samtidigt på alla tomtebilder och glitter som var prydligt uppsatta överallt. Väl nere drog man in den härliga doften av granen och man fick sin första julklapp med fina kläder som man skulle ha på sig på julafton. Det pirrade i magen hela dagen och alla var på bra humör. Man åt och gotta sig och öppnade julklappar när tomten kom. Alla jular såg likadana ut.
   Jag frågade mamma nu på julafton om hon kände mera julstämning när vi var små och det gjorde hon. Men inte heller hon kände någon alls i år. Men varför känner inte jag nån nu när Joline är liten? Varför känner inte mina småsystrar något? Vart har julstämningen försvunnit? Är det den ångest av att julen tuggar hål i plånboken som gör att stämningen försvinner? Eller är det den eviga jakten på bäst och flest julklappar hos barnen som gör att den försvinner? Eller har vi helt och hållet glömt bort vad julen handlar om?
   För mig själv kan jag säga att det är för att åren går så fruktansvärt fort att jag knappt hinner ta ner julgardinerna innan de ska hängas upp igen. Därför känns det som att det är jul så ofta och det gör mig bara trött på julen. Jag kanske skulle börja fira jul vartannat år istället=) Då kanske julstämningen blir djupare? Ja jag vet faktiskt inte.
   Vi hade det iallafall trevligt, det va kul att träffa alla släktingar eftersom jag inte sett dem sen i somras, och även lillasyster kom ju hem från Italien och det var jättekul att höra henne tala om det vackra paradiset=)
   Joline älskade sina julklappar och efter att hon öppnat dem så var det lugn och ro ett tag, sen kom hon och frågade mig vart den rosa hästen va som hon hade önskat sig=) Hehe, ja de kan ju inte få allt de skriver upp önskelistan, tacksamheten på noll=) Hehe, ne hon va riktigt glad över alla andra julklappar, för min skull fick hon många bra presenter av släktingarna. Kläder, massor av kläder, vilket passar utmärkt nu när sparbössan är tom.
   Jag läste även upp en pjäs av Jonas Gardell "Mormor gråter", och det var mycket uppskattat. Vi spelade den som teater på avslutningen i skolan, tyckte den var rolig så jag läste upp den vid julbordet=)
    Så på nyårsafton åkte jag, Micke och knoppen till Hedemora och hämtade Freddie (en kompis från skolan). Sen åkte vi på fest hos Knoppen (Mickes kusin), det var jättekul, han bjöd på smörgåstårta som han pappa bakat. Vi drack öl, snacka skit och hade allmänt trevligt! På tolvslaget stod vi ute och skålade in det nya året, 2009! En väldigt trevlig nyårsafton blev det iallafall!
   Dagen efter var inte fullt så rolig, vakna bakis, Micke spyr, Freddie dygnslut. Vi var iväg och köpte pizza, sen låg vi ytterligare ett par timmar och tittade på tv innan det var dags att sätta sig i bilen och köra hem Freddie igen. Det blev en dödslång resa körande i 70 km/h för att jag var livrädd. Det var glansis och becksvart ute. Så med vår 240 med bakhjulsdrift var det en mardröm!
   Framme i Hedemora var vi in och hälsade på Freddies mamma och jättesöta katt, sen bar det åt hemåt igen. Vi kom hem levande och jag somnade gott, sov i 16 timmar!
   Nu sitter jag här, har precis gjort klart naturkunskapsläxan och ska snart lägga mig och läsa lite. Micke är hos Jocke och spelar Wow (World of Warcraft), fick nyss ett litet mess av honom där han säger att han blivit level 80 vilket är den högsta leveln, så nu är han lycklig.
   Imorgon kommer Joline hem, det ska bli skönt att få träffa henne igen, har saknat henne jättemycket!
   Lägger ut lite bilder här från julafton här!

Önskar er alla en god fortsättning på 2009!!! Puss & Kram

Joline.

Kelly, Joline, jag och Melissa.

Jag och Joline.


Mamma och jag.

Mormor, mamma och Crille(mammas kille).

Hej tomtegubbar!

Micke och Morfar.

Syster Kelly och kusin Calle.

Syster Melissa och moster Maria.


Micke och jag, julpuss=)



Jag och mormor!



Melissa och morfar.


Mamma och Crille.



Joline blev lite rädd för tomten=)