Nu ska jag till hårfrissan imorgon och klippiliklippa mig lite och färga... Mörkt blir det, svart/brunt... Ska bli skönt att få göra det hos ett proffs imorgon=) Blir ju lite halvdant när man gör det själv ju. Jag får sitta där med boken "skoljuridik" i handen eftersom jag egentligen inte har tid att gå dit imorgon=)

Puss

Börjar bli ganska trött på mitt hår, bara samma samma jämt. Nu har jag lite utväxt igen och det börjar bli dags att toppa och lägga i ny toning i hårbotten, eller?? Ide´någon? Jag vill inte klippa av mig håret bara ha nått som känns nytt!

har ingen tid alls att lägga på bloggen för tillfället. Plugget tar all min tid och energi, de lilla som blir över ger jag till familjen så nu kommer jag att ta en paus på obestämd tid. Ha det bäst! Puss & Kram See ya!

Blev väldigt jobbigt utan bil i Örebro. Med barn, hund och skola fram och tillbaka så är det skönare att ha bil! I´m glad! Ett riktigt raggaråk=)

Detta är Diablo 1,5 år, han har nu bott hos oss i cirka 3,5 veckor och det går superbra. Visst har det varit några små dominasfighter oss emellan men nu vet han att jag är ledaren här hemma=) Han är mycket trevlig och inte så stressad och valpig som de är i denhär åldern. Han älskar att åka bil, då menar jag älskar, jag kan inte gå förbi bilen utan att han börjar dra och hoppa och studsa mot bilen. Sen älskar han att leka med andra hundar men även kasta pinne och busa med oss går bra. Sover bredvid mig på Mickes plats nu i veckorna, mys pys!

 

 

 

Då var den ute, Brunnsviks årsskrift som Cissi, Niclas och jag har skrivit texter i. Har bara min här på datorn så jag lägger ut den. Om ni vill läsa de andras så får ni göra det när ni kommer till mig=)
Men det var alltså denna text och sen min bild som jag har som header här på min blogg som publicerades i årsskriften=)

---

 

Här ett brev från en av årets folkhögskoleelever:

 

Första gången jag kom i kontakt med Brunnsvik folkhögskola var när jag gick en grundkurs för Livsmedelsarbetarförbundet. Jag kände omedelbart ett lugn i kroppen av den härliga miljön runt omkring och den mysiga skolan. Det dröjde inte lång stund efter avslutad grundkurs innan jag var tillbaka på Brunnsvik för att gå utbildningen ”Unga folkbildare”. Det var en mycket bra och rolig kurs. Den handlade om grupparbeten, diskussioner och problemlösningar. Vi lärde oss att förhandla, argumentera, leda grupper och tala framför publik.

 

Jag gick folkbildarkursen med avsikt att bli cirkelledare. Det var tänkt att jag skulle hålla i medlemsutbildningarna för Livs medlemmar på Spendrups Bryggeri i Grängesberg. Men jag hade blivit så biten av att gå på kurs och lära mig nya saker att jag ville börja studera på allvar igen. Jag kände mig mogen och motiverad och när jag väl bestämde mig så var Brunnsvik det självklara valet.

 

Mitt namn är Rebecka Frödin och jag ska snart fylla 25 år. Jag hoppade av gymnasiet efter att ha studerat två år på Handels- och administrationsprogrammet i Örebro. Anledningen till det var att jag var skoltrött samt hade en liten flicka som växte i magen. Min dotter Joline kom till världen den fjärde maj 2004 och allt var nytt och spännande, tiden flöt på. När hon var ett år fick jag en provanställning på Spendrups Bryggeri som sedan resulterade i en fast anställning. Nu bor jag i Grängesberg med min sambo Mikael och dotter Joline på fem år. Vi flyttade till Bergslagen för ungefär tre år sedan eftersom Spendrups Bryggeri bestämt sig för att lägga ner verksamheten i Örebro och koncentrera den till sitt största i Grängesberg. Jag valde att flytta med eftersom det är mycket svårt att få fast jobb idag när man inte har någon utbildning.

 

Jag har trivts bra på Spendrups, mött trevliga människor och haft bra lön. Men jag har aldrig känt mig riktigt nöjd, jag längtade efter något mer. Det började med att jag gick med i facket och jag sa till mig själv: ”Ska jag vara med i facket ska jag också vara med och påverka”. Så jag anmälde mig även till styrelsen och förklarade att jag gärna tog på mig ett förtroendeuppdrag.  Jag blev invald knappt två veckor efter som suppleant i styrelsen. Jag gick verkligen in för arbetet i facket med 100 procent och knappt tre veckor senare blev jag ordinarie ledamot och studieansvarig. Jag fick åka på flera konferenser, kurser och möten och tyckte att det var jätteroligt rakt igenom. Men som jag nämnde innan så var det inte enbart det fackliga arbetet som gav mig glöden, det var framför allt det jag lärde mig på kurserna. Jag ville lära mig mer, läsa mer, förstå mer av vår värld. I maj förra året skickade jag in min ansökan till Allmän kurs på Brunnsvik.

I början av juni förra året kom brevet med intagningsbeskedet, jag hade kommit in. Jag var överlycklig, nu skulle mitt nya liv börja. Jag skulle äntligen ta tag i mitt liv och göra något bra för mig själv. Det är lätt att glömma bort sig själv när livet bara snurrar på som ett hamsterhjul med jobb, dagis, matlagning, tvätt, städning, lek, sömn. Tanken på att studera och bli något som jag verkligen ville bli har alltid funnits där, men jag har alltid tryckt tillbaka den tanken av någon konstig anledning. Man lever ju bara en gång, varför ska jag gå och trampa i samma fotspår hela livet? Kasta bort mitt liv på något jag inte tycker om att göra? Nej, knappast! Samma dag som beskedet från Brunnsvik kom lämnade jag in en studieledighetsansökan till chefen som omedelbart skrev på och önskade mig lycka till.

 

Första dagen på folkhögskolan var jättepirrig, men jag fann snabbt en trevlig tjej som var lika nervös som jag och idag är vi mycket goda vänner. Det visade sig att hon, Emma som hon heter, också bor i Grängesberg vilket passade jättebra då vi samåker. Man tjänar ju inte direkt så mycket pengar som studerande, allt man kan spara in på är toppen.

 

Första veckan i skolan var mycket lugn, vi fick varsin fadder som visade oss runt på skolan och berättade om allt vi kunde tänkas behöva veta. Sen fick vi träffa en lärare och berätta hur man hade tänkt sig sin studietid på Brunnsvik, vad man ville läsa för kurser och vilka erfarenheter man hade med sig sen innan. Allt var mycket välorganiserat och jag kände direkt att här skulle jag trivas.

Nu har jag studerat på Brunnsvik i snart två terminer och jag trivs som fisken i vattnet. Det är en härligt trevlig stämning på skolan med roliga klasskamrater och lärare. Skolan är flexibel och ser till varje individs egen situation. Jag själv hade nästan inga betyg alls med mig från gymnasiet och det innebar att jag skulle läsa nästan alla kurser. Eftersom jag har gått två år i gymnasiet innan så behövde jag bara gå ett år till, men frågan var ju om jag skulle hinna klart med alla kurser på ett år. Men med skolans planering blandad med min motivation och självdisciplin så har det gått otroligt bra. Över förväntan faktiskt, det som jag kanske är mest stolt över är att jag har läst tre kurser i matematik. Jag blev klar precis idag - dvs. i slutet av april - med det sista i matematik C och jag är jättestolt över mig själv.

 

Självklart är det inte bara matematiken som jag är stolt och glad över. Alla ämnen har gett mig mycket, de har varit mycket roliga på olika sätt. Studierna har varit som ett äventyr, det har varit mycket mer än bara sitta vid en skolbänk och mata in fakta. Vi har varit på museum, teater, utställningar, ett nerlagt mentalvårdssjukhus och i Falu Koppargruva till och med. Men den bästa upplevelsen var ändå när det var ”Boken på arbetsplatsen” på Brunnsvik. Då fixade Christina (min svensklärare) att vi fick vara med och lyssna på några av författarna som var där och berättade om sig själva och deras böcker. Bland annat mötte jag Göran Greider och Maria Hamberg signerade min bok Några gjorde hålen som jag har fått av en speciell vän. Det var väldigt roligt att lyssna på författarna och se dem i verkligheten. Trots att de är kända författare så är de helt vanliga människor de också. Jag kunde känna igen mig och samtidigt få nya perspektiv.  Att få sitta där i Stora salen bland en massa fackligt aktiva från hela Sverige kändes speciellt. Det var verkligen jätteroligt.

 

Den studieform som bedrivs på Brunnsvik har passat mig bra. Även om det har varit ganska tufft att både studera och vara mamma. Sitt barn måste man prioritera i alla sammanhang så skolböckerna har fått vänta tills Joline gått och lagt sig. Det har inneburit många sena nätter men det har ändå fungerat bra. Jag får så mycket energi av min dotter så det smittar av sig även på trötta mornar. Sen har jag ju tyckt att skolan har varit väldigt rolig och eftersom jag är så motiverad har de jobbiga topparna fort glömts bort.

 

Det som är så bra med Brunnsvik är att man får ta mycket ansvar för sina egna studier men ändå får man all hjälp man vill ha från lärarna. Det är mycket grupparbeten och seminarier istället för formella prov och det gör att allt känns mer avslappnat. För min del så lär jag mig mycket bättre på det sättet eftersom jag själv blir fruktansvärt nervös vid formella prov och presterar sämre då. Genom grupparbeten och seminarier lär man sig mycket av varandra, det blir ett slags kunskapsutbyte. Eftersom alla som går här har olika bakgrund och är i olika åldrar får vi tillsammans med lärarna massor av pusselbitar med kunskap och erfarenheter. Nu har det som sagt gått snart ett år och jag känner att pusslet börjar bli färdigt och det är snart dags att gå vidare för att bygga nya pussel på universitetet.

 

Jag sökte först en civilekonomutbildning på Örebro universitet. Jag kände att det skulle bli en rolig utmaning för mig och att de skulle vara en fördel att jag har mycket lätt för matematik. Nu kanske ni undrar om jag bytt sida vad gäller den fackliga biten, men ni kan vara lugna. Jag ville bli civilekonom med inriktning mot nationalekonomi. Jag anser att det skulle bli lättare för mig att vara med och förändra samhället och övriga världen om jag hade en högre position och mer att säga till om. Jag skulle visa att man kan vara både högutbildad och framgångsrik i näringslivet och ändå stå för solidaritet och rättvisa. Att trampa på människor för att själv ta sig upp har aldrig varit min grej. Jag skulle visa de hjärtlösa kapitalisterna hur man borde bete sig och att alla i slutändan tjänar på att vara mer solidariska. Den kampen ger jag aldrig upp!

 

Efter att jag hade sökt utbildningen och sista ansökningsdagen passerat kände jag plötsligt i magen att jag hade valt fel.  Jag vände och vred på alternativen och väntade några dagar för att se om känslan skulle försvinna. Det gjorde den inte. Jag kom på att jag faktiskt inte visste varför jag hade fastnat för just civilekonomprogrammet. Kanske var det den fina titeln? Eller min starka vilja och kamp utifrån det fackliga arbetet, att jag ville förändra inifrån? Ja, jag vet inte. Men att bli civilekonom kändes inte rätt så jag gick in och plockade bort mitt förstahandsval.

Jag har nu sökt till lärarprogrammet vid Örebro universitet och jag hoppas verkligen att jag kommer in. Jag vill bli gymnasielärare i ämnena svenska och samhällskunskap. Eftersom tillfredsställelse för mig är när jag lyckas hjälpa någon att nå sitt mål kommer denna utbildning passa mig utmärkt. Jag var först inne på sjukvården, men med min empatikvot skulle jag brytas ner totalt där. Då är det bättre att jag sprider kunskap och motivation till friska ungdomar som ska vara väl förberedda på världen utanför.

 

Jag kommer att få antagningbeskedet i mitten av juli. Min ansökan kommer att behandlas efter alla som sökte innan sista ansökningsdagen eftersom jag lämnat in en sen ansökan. Men det spelar ingen roll för mig, allt jag bryr mig om nu är att mitt hjärta säger att detta är rätt och det här känns verkligen så rätt. Är konkurrensen för hård, då söker jag nästa höst igen. Kommer att läsa andra lösa kurser under den tiden jag väntar. Jag vet att jag kommer att komma in till slut och jag vet att jag kommer att lyckas bra. Alla kan om de bara vill tillräckligt mycket.

 

Jag tänker på hur otroligt bra vi har det i Sverige, att man kan få en andra chans till att börja studera igen.  Den möjligheten måste vi värna om! Jag hade nog gått och varit arg på mig själv resten av livet om jag inte som nu fått chansen att fortsätta plugga efter att ha hoppat av gymnasiet. Jag var 18 år när jag hoppade av och uppenbarligen inte mogen för att studera då. Men nu tack vare mognad och arbetslivserfarenhet vill jag bara läsa mer och mer. Ju mer jag studerar desto mer lär jag mig.

Jag känner verkligen att Brunnsvik har gett mig otroligt mycket i bagaget och jag har nu en riktig språngbräda för fortsatta studier.  Vad jag främst kommer att bära med mig från skolan är den positiva inställningen till att alla kan se saker på olika sätt. Allas åsikter måste respekteras även om man kanske inte håller med om budskapet i åsikten. Här får alla synas och höras.

Jag kommer även att bära med mig vissa citat från min svensklärare Christina. Hon brukar säga att allt främmande är skrämmande, men om man skrapar lite på ytan av det främmande och vågar kika in så märker man snart att det inte alls är så skrämmande. Vilket jag verkligen har märkt här under min tid på Brunnsvik.  ”Man måste våga smaka”, brukar hon också säga. Ja, det är ju sant, hur ska jag annars veta vad jag är intresserad av? Och sist men inte minst, ett citat som är som gjort för mig eftersom jag har en viss tendens till att göra saker på mitt eget sätt. ”Att bryta mot reglerna är aldrig fel så länge man vet att man bryter dem”, sa Christina efter att jag hade lämnat in min första skrivuppgift som baserade sig på en debattartikel av den nyktra alkoholisten, skådespelaren Benny Haag. Vi fick alltså en skrivuppgift som jag gjorde, fast jag körde fast lite och det slutade med att jag gjorde om hela texten på mitt egna sätt.  Jag skrev en novell på närmare åtta sidor. Det kändes rätt för mig. Men jag var jättenervös över vad Christina skulle säga om min uppgift. Jag hade brutit mot ett antal ramar: längd, form… Till min förvåning och givetvis glädje sa hon att visst jag hade väl gått utanför ramarna men, jag hade gjort en mycket bra egen uppgift, kanske till och med bättre än den uppgift jag hade fått. Så hon såg bortom staketet och mellan fingrarna och sen kom citatet ”Att bryta mot reglerna är aldrig fel så länge man vet att man bryter dem”. Den kommentaren bär jag med mig och den gör också att jag känner mig mycket tryggare i mig själv och i mitt skrivande.  Så länge jag gör det som känns bäst för mig så kommer även min uppgift att bli bra.

 

Jag måste erkänna att jag känner en viss ångest för att lämna skolan den 29 maj men jag kommer inte att lämna den helt. Brunnsvik kommer alltid att ligga mig varmt om hjärtat och vara med mig i minnet. Brunnsvik är ju början på mitt nya liv.

Rebecka Frödin