Jag är verkligen så bra som alla säger att jag är. Är så dålig på att berömma mig själv men fan vad jag är bra. Första delkursen på universitetet är klar och jag fick vg, det är det högsta man kan få där, de finns inte mvg. Är väldigt stolt över mig själv idag så nu mår jag lite bättre. Är bekräftelse verkligen så viktigt? Måste man inte kunna vara glad även fast man inte får bekräftelse från andra håll. Man ska ju kunna bekräfta sig själv och inte förens då kommer man att kunna uppskatta bekräftelsen som andra ger en.

Pratade med min kära mamma idag och hon berättade att om en psykolog som hade sagt såhär: "Vi måste sluta att fråga oss själva om vi är lyckliga och bara försöka att hänga med istället". Alltså när jag frågar mig själv om jag är lycklig så hittar jag genast alla brister och blir deprimerad. Man ska istället bara försöka att hänga med så kommer lyckan automatiskt. Det låter mycket troligt att det är så, men om man har en hjärna som min som hela tiden reflekterar och analyserar allt man gör och hör, hur kan man då låta bli att tänka på om man är lycklig. Alltså ska jag gå omkring och tänka på att jag inte ska tänka på om jag är lycklig eller ej så kommer tankarna automatiskt att gå till ursprungsfrågan "Är jag lycklig?". Eller? Hur lätt är det att manipulera sin egen hjärna? Värt ett försök i alla fall.

Det hjälper verkligen mig i mitt tänkande att skriva om mina tankar. Se blir liksom mer lättåtkomligt då och förhoppningsvis så leder det till att jag kanske kan börja omarbeta dem.

Saknar verkligen Brunnsvikstiden där jag mådde så otroligt bra med alla vänner och fantastiska lärare. Måste åka och hälsa på snart igen och sno med mig lite positiv energi!

Idag var jag på Mikaelskolan och arbetade. En av mina elever gav mig en liten present, så gullig. Till den hade hon skrivit ett kort, jag citerar: "God jul och gottnytt år. Hoppas att vi ses snart igen. Du lär bli den bästa fröken någonsin! Många kramar från Lisa". Det värmde verkligen, supermysigt!

Får väl börja med något sånt här för att distrahera tankarna=)

Har kommit till en punkt i mitt liv där inget är bra. Inget får mig att känna mig nöjd med mig själv. Jag tvivlar på mina tidigare val och känner mig instängd i en maskin som bara går på rutin. Inget är roligt eller tråkigt, inget är vackert eller fult, inget tilltalar mig längre. Jag kan inte komma på vad jag vill göra i mitt liv. Ett liv är så kort och det finns så mycket man ska ha "hunnit" med, men vad gör man om inget längre lockar? Jag har misslyckats med att lyssna på mig själv och det har resulterat i att jag lyssnar på andra istället. Jag lever andras drömmar och gör de som andra anser vara bra för mig.

Varför känner jag såhär? Mitt liv ser ju ut att vara väldigt givande. Har en underbar familj som älskar mig högt, fina vänner som alltid ställer upp och det går hur bra som helst i skolan. Jag får högsta betyg i allt jag gör vare sig det gäller skola eller arbete, jag har god ekonomi och en balanserad vardag. Vad är det som fattas mig? Känslan av att vara instängd håller på att kväva mig totalt. Jag vänder mig själv mer och mer inåt och allt fler dörrar smäller igen runt omkring mig. Sist jag kände något angående dörrarna till det nya och intressanta så öppnades en ny dörr näst intill varje dag men nu blir det bara mörkare och mörkare.

Allt vore enklare om jag kunde säga vart problemet ligger. Men hur ska jag kunna hitta problemet när jag inte ens hittar dörren ut till mitt rätta jag igen? Jag tror jag måste tillämpa de didaktiska frågorna på mig själv istället för min undervisning. Vad? Vem? Hur? Varför? När? Var?

Jag vet inte om det beror på att jag har valt fel utbildning, jag älskar att vara i skolan och jag pluggar på, men när jag är ute och arbetar, alltså tillämpar mina kunskaper från skolan i praktiken känns det meningslöst och orealistiskt. Det är så svårt och veta om det är mina val det är fel på eller mig själv. Ska jag byta utbildning till våren och testa på något annat? Jag kan ju alltid fortsätta sen igen om jag vill tillbaka. Eller ska jag fullborda det jag åtagit mig? Nej, jag kan inte plugga i 5,5 år till lärare för att sedan jobba som butiksbiträde.

Min hjärna gör mig galen, jag önskar ibland att jag inte var sån tänkare. Att min fantasi enbart gav mig goda saker istället för att spela ett spratt med mig själv!

Jag är så trött, allt är å mörkt och kallt. Även fast jag bor mitt i en stad där det kryllar av människor känns det som jag står ensam på Antarktis och letar efter vägen hem... Vägen till lycka.

Skolans systemskifte

Inledning

Genom tiderna har skolan haft olika styrsystem, dessa system har påverkats av samhällets politiska synsätt och politikernas inställning till skolan.

Den detaljstyrda centraliserade skolan jämförs här mot den, för läraren, mindre reglerade decentraliserade skolan. Jämförelsen tar bland annat upp skillnaderna i styrningen, ekonomiska upplägg samt lärarens arbetssätt och acklimatisering.

Syfte

Syftet med denna uppgift är att undersöka de huvudsakliga skillnaderna mellan den decentraliserade och centraliserade skolan. Undersökningen kommer främst att fokusera kring ett lärarperspektiv.

Problemhantering

Orsak till systemskifte i skolan

Under efterkrigstiden hade man en syn på politik, planering och styrning som grundade sig på att statlig styrning var en förutsättning för demokrati och rättvisa. Statlig styrning var ett måste för att få en likvärdig och rättvis skola (Sverker Lindblad, Lisbeth Lundahl 2002). Men synen på demokrati, staten, samhället och skolan genomgick en förändring under 70- till 80-talet. Synen på samhället gick från en kollektiv syn till en individuell syn (Ann Quennerstedt 2009). Detta ledde till ett ifrågasättande av den statligt styrda skolan. Man menade att kommunerna lättare skulle kunna se till de individuella behoven som skolorna hade, eftersom de var närmare skolorna än staten (Sofia Persson 2007). Målet var att få en mer likvärdig skola genom att resurserna kunde fördelas där behoven var som störst, något som kommunerna såg lättare än staten (Quennerstedt 2009).

Under 1975-1990 startade en osäker period i samhället, av både ekonomiska och politiska skäl. Politikerna började då använda skolan som syndabock till de problem som fanns i samhället. Man menade på att skolan var omodern, dyr och lyckades inte uppnå de mål som samhället krävde av skolan. Man var inom politiken blocköverskridande överens om att skolan behövde ett systemskifte där lokala aktörer måste få större inflytande i skolan. Det ansågs också viktigt att detaljregleringen försvann (Lindblad m fl. 2002)

Den centraliserade skolan

Den centraliserade skolan styrdes av Skolöverstyrelsen som följde riksdagsbesluten och kontrollerades genom inspektioner och uppföljningsarbeten av länsskolnämnder (Jon Pierre 2007).

I den centralstyrda skolan var skollagen, läroplaner, kursplaner, timplaner och grundskole- och gymnasieförordningarna de viktigaste statliga styrdokumenten. Alla dessa styrdokument var detaljerade och beskrev noga hur skolan skulle sköta sin verksamhet. I till exempel läroplanen fanns detaljerat beskrivet hur undervisningen borde läggas upp, betygssättning och planering med mera. Styrdokumenten användes som manualer av lärarna och innehöll bland annat kursplanerna och timplanerna lektionstips och tillvägagångssätt(Maria Jarl, Hanna Kjellgren, Ann Quennerstedt 2007). Lärarna hade inte inflytande över vad skolan skulle innehålla och därmed finns det personer som hävdar att läraryrket drabbades av en avprofessionalisering (Persson 2007). Staten använde styrdokumenten för att kontrollera och reglera kommuner, skola, rektor och lärare.

Även den ekonomiska styrningen var noga och detaljerat reglerad av staten och kommunernas roll var väldigt begränsad.  Man hade ett system där resurser fördelades enligt principen som kallas ”basresursen”. Basresursen gick ut på att antalet klasser avgjorde hur mycket resurser varje skola fick (Jarl m fl. 2007).

Den decentraliserade skolan

I den decentraliserade skolan har styrningen av skolan delats upp i tre delar. Staten tar fram skollagen, läroplanen, kursplaner och betygskriterier. Kommunen ansvarar för att utifrån statens riktlinjer skapa en kommunal skolplan och skolan tar fram en lokal arbetsplan (Quennerstedt 2009).

Det är här Skolverkets uppgift att se över kommuner och enskilda skolor så att de uppfyller de krav som ställs på dem genom styrdokumenten. Detta sker genom inspektioner som antingen görs på Skolverkets eget initiativ eller efter anmälan från elev, förälder, skola eller kommun.

Styrdokumenten i den decentraliserade skolan är baserande på ett målstyrningssystem där staten har satt upp mål för skolan. Det är sen upp till personalen inom skolan att bestämma hur de ska nå målen. Dessutom lägger styrdokumenten större vikt på skolans ansvar att förmedla en gemensam värdegrund till eleverna (Jarl m fl. 2007). De statliga utredningarna som gjordes i samband med det systemskifte som ägde rum när skolan blev decentraliserad visade på att lärarnas inflytande över skolan skulle öka. Lärarna fick större möjligheter att påverka undervisningen för att nå målen som staten beslutat om. I och med detta ökade kraven på lärarna och också den professionella synen på yrkeskåren (Persson 2007).

I den decentraliserade skolan lades hela det ekonomiska ansvaret för skolan på kommunerna. Detta innebar att kommunerna blev skolpersonalens arbetsgivare och skolans stadsbidrag avreglerades. I och med att kommunerna fick ansvaret för skolans finansiering varierar det mellan olika kommuner vilket ekonomiskt system man använder sig av för att fördela pengarna mellan skolorna. Många kommuner har dock ett system där skolans främsta inkomst är en summa per elev skolan har (Jarl m fl. 2007).

Jämförelse

Den största skillnaden mellan en centraliserad skola och en decentraliserad skola vad gällande lärarens roll är synen på läraryrkets status och krav som ställs på läraren. I och med detaljstyrningen från staten i den centralstyrda skolan ansågs det att läraren inte ”behövde” vara professionell. Läraren behövde inte tänka själv utan följde bara den manual som styrdokumenten visade på. I den decentraliserade skolan togs detaljstyrningen bort, lärarna fick friare händer och fick besluta själv över vilka metoder som skulle användas för att uppnå de mål som staten tagit fram. Med denna förändring ändrades åter synen på läraren och statusen på läraryrket gick upp (Seminarium, grupp 5, kursen Pedagogik med didaktisk inriktning 1, 2009-09-09). Jämför man lärarrollerna mellan den centraliserade skolan och den decentraliserade så ser man att lärarrollen idag är mer komplicerad än förr. Idag har man kvar kravet på myndighetsutövning från den centraliserade skolan men man har också fått nya krav. Nu ska man dessutom utforma egna metoder, som bygger på en pedagogisk kompetens, för att nå de mål som staten satt upp. Man ska dessutom med den konkurens som uppstått, i och med friskolorna, kunna marknadsföra sin skola på bästa sätt (Pierre 2007).

En annan skillnad mellan systemen är den ekonomiska skillnaden. Främst att i det decentraliserade systemet har kommunerna den ekonomiska makten till skillnad från staten i det centraliserade systemet. Det skilde sig också med hur mycket pengar skolan fick eftersom kommunerna hade olika system för hur resurserna skulle fördelas till skolorna (Jarl m fl. 2007).

Det fanns också en skillnad rent politiskt i samhället, delvis hade man olika syn på vad som var skolans demokratiuppdrag eftersom man definierar demokrati på olika sätt, och därigenom hade man olika syn på hur skolan skulle utformas och styras (Quennerstedt 2009)

Diskussion

Man kan se en stor skillnad på skolan hur den var under centraliseringen och nu under decentraliseringen. Skolorna skiljer sig mycket mer mellan kommunerna idag än när skolan var centralstyrd (Pierre 2007).

Enligt Pierre (2007) är det idag mer otydligt vem som har det politiska ansvaret för skolan. Detta menar han beror på att det är så många olika aktörer som delar på ansvaret och tar fram de olika styrdokumenten. Detta skulle kunna leda till förvirring i speciella frågor eftersom man är osäker på vem som har det huvudsakliga ansvaret i just den frågan.

Läraren har i och med decentraliseringen fått större friheter. Man får som lärare idag till exempel utforma sina egna lektioner hur man vill, de krav som finns är endast att eleverna ska uppnå sina mål som finns i styrdokumenten (Pierre 2007). Läraren får även till viss del vara med att sätta upp dessa mål i och med den lokala arbetsplanen (Quennerstedt 2009). Men en ökad frihet och mera ansvar var och är inte så populärt bland alla lärare (Seminarium, grupp 5, kursen Pedagogik med didaktisk inriktning 1, 2009-09-09). Pierre beskriver att det har blivit mer komplicerat för läraren att bemöta olika problem i specifika situationer eftersom läraren inte har ett tydligt regelverk att luta sig mot.

”Vad gör en gymnastiklärare när en muslimsk elev säger att hon inte vill vara med i gymnastiken? Vad gör en rektor när en grupp elever kräver att skolan inrättar ett bönerum? Hur agerar religionsläraren när en grupp föräldrar kräver att undervisningen ska överge darwinismen och undervisa om kreationism och ”intelligent design”?” (Pierre 2007 s.14).

I dessa situationer menar Pierre (2007) att det inte finns några klara riktlinjer för hur problemet ska hanteras, istället ställs det krav på lärarens värdegrund för att kunna bemöta situationen.

Eftersom kommunerna har fått det ekonomiska ansvaret efter decentraliseringen så blev det dessutom kommunernas uppgift att lära sig prioritera mellan olika kommunala verksamheter så som; skola, äldreomsorg och gatuunderhåll med mera (Jarl m fl. 2007). Detta skulle kunna leda till att skolor i olika kommuner får mer eller mindre resurser beroende på hur kommunen prioriterar skolan. Man skulle också kunna ifrågasätta om det blir en likvärdig skola när kommunerna i landet har varierade ekonomi. Det skulle kunna innebära att en skola i en rik kommun skulle ha mer resurser än i en fattig kommun.

För det har vi ett system som kallas kommunalekonomisk utjämning som togs fram år 2005 då det generella statsbidraget togs bort. Systemet togs fram för att utjämna ekonomiska skillnaderna som kan bero på hur befolkningen i en kommun ser ut, till exempel vad gällande möjligheten att betala skatt. På detta sätt ska alla kunna få en likvärdig välfärd inkluderande en likvärdig skola (Jarl m fl. 2007).

”Nu, snart 20 år efter att skolans huvudmannaskap fördes från stat till kommun, börjar vi se att politiker på riksnivå på nytt börjar diskutera om den decentraliserade modellen är den bästa lösningen för skolan.” (Pierre 2007 s.186)

Denna bild som beskrivs av Pierre visar på att staten vill återinföra ett centralstyrt system. Det har både positiva och negativa aspekter, beroende på vad centraliseringen skulle innefatta. Ett positivt exempel kan vara att lärarna skulle kunna göra bedömningen mer likvärdig, så att en specifik uppsats blir bedömd på samma sätt oavsett vilken skola eller lärare som bedömer den. En negativ aspekt är att rikspolitikerna inte har en nära koppling till skolorna och de kan därför ha svårt att se vad som händer lokalt och hur det kan åtgärdas på bästa sätt. Man kan hoppas på att pendeln mellan den centraliserade och decentraliserade skolan sänker farten och slår mindre och mindre för varje gång. Då kan man kanske tillslut hitta en hållbar modell som har det bästa av de två systemen.

Referenser

Antologier

Jarl, Marie, Kellgren, Hanna & Quennerstedt, Ann (2007): Förändringar i skolans organisation och styrning. I Jon Pierre, red: Skolan som politisk organisation, s 23-47. Malmö: Gleerups utbildning AB.

Persson, Sofia (2007): Lärarkåren som agent på skolarenan. I Jon Pierre, red: Skolan som politisk organisation, s 81-99. Malmö: Gleerups utbildning AB.

Pierre, Jon (2007): Decentralisering, styrning och värdekonflikter i skolan. I Jon Pierre, red: Skolan som politisk organisation, s 9-22. Malmö: Gleerups utbildning AB.

Pierre, Jon (2007): Epilog. I Jon Pierre, red: Skolan som politisk organisation, s 185-190. Malmö: Gleerups utbildning AB.

Quennerstedt, Ann (2007): Kommunens ansvar och inflytande på skolområdet. I Jon Pierre, red: Skolan som politisk organisation, s 49-65. Malmö: Gleerups utbildning AB.

Tidsskrifter

Lindblad, Sverker & Lundahl, Lisbeth (2002): Var finns drömmen som en ny skola? Pedagogiska magasinet 3/02, s 24-31.

Muntliga referenser

Seminarium, grupp 5 (2009): Seminarie i kursen ”Pedagogik med didaktisk inriktning I”, Örebro Universitet, Akademin för Humaniora, utbildning och samhällsvetenskap. 2009-09-09

Quennerstedt, Ann (2009) En Likvärdig skola – från 1940-tal till nutid, Föreläsning i kursen ”Pedagogik med didaktisk inriktning I”, Örebro Universitet, Akademin för Humaniora, utbildning och samhällvetenskap. 2009-09-04.