Var på vanlig hälsoundersökning igår för att kolla upp om jag hade några vitaminbrister mm och varför mitt hjärta blir att pumpa så konstigt jämt när jag anstränger mig nu efter sjukdomen som jag hade på 4 veckor för två månader sen. har liksom känt mig så trött och hängig och svag, men det är inte lätt att komma igång när hjärtat börjar hoppa som en dåre i bröstet precis när man börjar bli varm. Doktorn kolla lite allmänt och sen sa han att han hörde ett blåsljud på mitt hjärta. Så jag skulle få göra ett EKG. Doktorn gick ut och min panikångest var i full gång=) Sköterskan kom in med EKG-apparaten och jag frågade genast: Är det farligt med blåsljud på hjärtat?. Hon svarade att det inte alls var farligt att det är jättemånga människor som har det. Jag pustade ut efter EKG: et gick jag in till doktorn igen. Han satt tyst i typ 10 minuter och titta på det jävla pappret med min EKG-kurva och om vartannat stirrade han in i datorn. Mitt hjärta höll på att hoppa upp i halsgropen, tillslut sa jag: Allt ser väl bra ut va? Han sa ja, MEN, det kom ett men. Nu var jag nära att dö, han sa att det var några små avvikelser, hjärtat hoppar tydligen dubbelslag då och då. Det behöver inte vara farligt men det kan vara farligt, men oftast är det inte farligt. Tydligen är det många människor som har dubbelslag varje dag. Så nu har han tagit något prov för att se om jag har vitamin/mineralbrist och så har han skickat remiss till hjärtmottagningen i Falun för att göra ett ultraljud på mitt hjärta och kanske motionstest också. Usch alltså detta är inte bra för min ångest, jag som har varit ok så länge, nu när det är nått på riktigt så blir jag och tänka en massa sjuka tankar, som att jag ska dö i någon hjärtsjukdom precis nu när jag äntligen har kommit in på universitet och sånt. Att Joline inte kommer få växa upp med sin mamma....att jag aldrig haft panikångest att jag har varit sjuk på riktigt hela tiden utan att läkarna hittat något.....a fy fan tankarna går och det är svårt att sätta stopp för dem. Jag är jätteledsen ena sekunden, sen rycker jag upp mig i andra och inser hur löjlig jag är. Jag vill göra det där ultraljudet nu så jag kan vara lugn sen. Tänk om det är det där Twar-viruset som har blivit kroniskt och satt sig på hjärtat...Blä vill inte tänka mer, finns det ingen off-knapp??? Blir helt slut i skallen av det här. Vill bara att Joline ska komma hem nu!