Vi har läst den här boken av Selma Lagerlöf under 2 veckor i skolan nu och efter att ha läst klart den fick vi idag se filmen. Boken var ju så bra, lite trög i början med tanke på att den är skriven med värmländsk dialekt, men efter ungefär halva boken flöt det på fint och det är en mycket stark berättelse om en faders saknad och kärlek till sitt barn.   
   Jag tycker att Lars Molin verkligen har lyckats med filmen utifrån boken. Den starka känslan finns där hela tiden, det är en sån fin berättelse. Han kunde inte ha valt en bättre skådespelare för Huvudpersonen Jan i Skrolycka som spelades av Ingvar Hirdwall, han var så söt gubben, det passade perfekt!     
   Dock tror jag att det var bra att man hade läst boken innan, eftersom man nu inte kan visa allt i filmen så visste jag ju hur dom tänkte också. Då blev ju hela filmen mycket starkare också. Det är ju inte så lätt att visa i film vad någon tänker, eller ja om man inte tittar på "Sunset beach" eller nått sånt skräp då=)Men om man har läst boken så förstår man att dottern Klarafina är hela Jans värld.    
   Så idag satt man i mörkret i klassrummet och försökte hålla igen tårarna som läckte ut stup i kvarten. Ont som tusan i käcke och hals efter att man suttit och tvångshållit känslorna. Jag är rätt känslig och eftersom jag visste vad som skulle hända så börja jag gråta redan i början. Är så fruktansvärt empatisk av mig, har så lätt för att tänka mig in i situationen och byta plats med dem som är där.    
   Men men, en riktigt bra bok och film iallafall, den har fått mig att kanske i fortsättningen våga mig på äldre författare i framtiden.   

Puss&Kram