Under måndag förmiddag var jag med min klass från Brunnsviks folkhögskola på ett studiebesök på mentalvårdsmuseet i Säter. Det var ett mycket trevligt besök med en mycket trevlig guide.

   Jag hade ganska höga förväntningar om hur museet skulle vara, jag hade föreställt mig ett stort fängelseliknande bygge med stängslade rastgårdar och källor med små mörka isolerade rum där man fick sitta om man betett sig illa. Jag hade föreställt mig att alla hade små egna celler med en säng där man kunde spänna fast dem och tvångströjor lättillgängliga, jag trodde att det skulle vara smutsigt och finns spår av kamp och olust.

   Jag hade fel, byggnaden i sig var väl ganska lik min bild på utsidan men på insidan var det likt ett trevligt ålderdomshem med blommor och dukar, konst på väggarna och gemensamma sovsalar. Vi hade hamnat på avdelning 21 A som var till för en grupp kvinnor om 20 stycken som ansågs vara lugna, oroliga kvinnor. Dörrarna var öppna och de kunde lätt ta sig ut på gården om de så ville, de hade heller ingen sköterska där under nattetid. Ja så var det, om det var en byggnad för kvinnor så var det kvinnliga sköterskor som vårdade dem. Man gjorde på det sättet, separerade könen så att det inte skulle kunna bli några oönskade barn.

   En fråga som jag hade ställt mig själv var hur det gick till när man tog in människor på mentalsjukhusen, vem bestämde om vilka som skulle sättas där? Som jag förstod det så var det familjen till den sjuke som såg till att de fick komma till ett mentalsjukhus om det inte handlade om brott så att de hade blivit dömda dit.

   Läkare gjorde också hembesök för att se vart det fanns mest psykiskt sjuka så man visste vart det var lämpligast att bygga upp mentalsjukhus. Guiden berättade för oss om ett av de hembesöken, det var verkligen hemskt att höra på. Det var en fattig familj år 1902-1903, där bodde det en dotter som hette Sara och var 41 år gammal, hon var en mycket våldsam kvinna och därför hade familjen blivit tvungna att låsa in henne i en bur med hål längst ner vid golvet där de sköt in mat och hon fick göra sina behov i en skål på golvet. Där hade hon varit instängd i sju månader. Verkligen en hemsk berättelse som man knappt vill tro på, men vad skulle de ha gjort annars? Hon var ju en fara för familjen.

   Man tvångsintog då alla som hade en psykisk störning och inte förens 1960 kunde man söka vård själv. Men vad man då räknade som psykisk störning skiljer sig väldigt mycket med vad vi räknar dit idag. Då såg man autism, Downs syndrom, epilepsi och många andra sjukdomar som psykiska, även döva och stumma togs in. I ett av utställningsrummen fanns det ett bås där det stod en säng där man kunde spänna fast en sjuk, det hängde en tvångströja på väggen och där stod en ställning som det hängde en liten pyjamas eller något liknande på, man såg att den tillhörde ett barn. Det hade den varit, en liten pojke på sex eller sju år hade haft den. Förmodligen hade han haft någon slags sjukdom som autism eller epilepsi, men eftersom man då inte visste så mycket om de sjukdomarna så ansåg man att han var psykiskt sjuk. Det var jobbigt att se att även så små barn vart tvångsintagna.

   Mentalsjukhuset i Säter öppnade 1912 och lades ner 1983. Sverige var ett mycket fattigt land och jag kan nu förstå att man inte hade råd med några större utredningar för varje person som togs in. Vissa hann man aldrig ens sätta en diagnos på.

   Allt man levde på arbetade man ihop själva, alla som bodde där var delaktiga, männen jobbade i skogen och kvinnorna vävde. All mat odlades på gården så de var ju väldigt ekologiska, bra för naturen. Men livet på sjukhuset gick i princip ut på att sova, äta och arbeta. Fanns väl inte så mycket annat att göra för i samma stund som man blev intagen så blev man automatiskt omyndigförklarad och ens rättigheter till att ta körkort, gifta sig, skaffa barn, resa utomlans och mycket mer tas ifrån dig.

   Innan psykofarmaka kom 1955 använde man sig av andra metoder för att lugna ner oroliga själar, det kunde handla om att ligga still i sängen, ligga i ett bad med varmt vatten i en hel eller halv dag. Lite senare kom också elchocks- och insulinkoma behandlingar. Psykofarmaka var till stor hjälp inom mentalvården, det fick liksom ett lugn över sig. Men vad man kan fråga sig idag är ju om vi inte överdoserar våra sjuka idag med alla möjliga lugnande medel, det kan ju gärna bli så att om man kommer på något som är effektivt så kanske man använder det lite för ofta och också kanske på några fler som kanske hade klarat sig utan. Men läkarna har väl för många idag, jag menar förut så fanns det 15 diagnoser på psykiska sjukdomar, idag finns det 500.

   Efter nerläggningen av Säters mentalsjukhus 1983 så var mentalvårdssjukhuset bra och hade förberett sina patienter för det nya livet, men samhället var inte beredda på att få ut dem, det var många som blev utan hemhjälp och fick klara sig själva.

   Besöket var mycket lärorikt och intressant, men jag hade velat sett mer av de ”mörka”, jag ville se hur det såg ut då, jag hade velat prova en tvångströja, höra lite mer berättelser om de värst drabbade, få höra någon berättelse av någon som jobbat där som mentalvårdare. I det stora hela kändes det som att guiden tyckte att mentalsjukhus var bra, och det jag var beredd på när jag kom dit var att få höra hur hemskt och dåligt det var. Jag tycker fortfarande att bristen på kunskap förr i tiden är skrämmande. Det var ju det som gjorde att människor som man lätt kunnat hjälpa idag kunde sitta inlåsta i hela sitt liv.