Brrr, sitter här och fryser och tänker på livet. Jag är så sjukt lost i livet just nu, allt går egentligen som det ska, skolan går bra, jag får ha min dotter hos mig varje vecka och jag är ständigt omringad av roliga och intressanta människor. Men jag har ett stort problem! Jag vet inte vad jag vill bli, jag vet inte vad jag vill göra av mitt liv. Dagarna går fort och snart kommer jag sitta där med högskoleansökan i handen och inte ha en aning om vilken väg jag ska gå?! 

Jag har kommit en liten bit på vägen, är nu nere på tre program som jag flackar mellan från dag till dag. Men fortfarande är det inget litet val, det är en markant skillnad på programmen och de liv som jag kommer att få efter utbildningen, att jag får ångest nu för om jag kommer att välja fel!

De jag väljer mellan är: Civilekonom, sjuksköterska (barnmorska efter) och psykolog.

Civilekonom kom jag att tänka på när jag ser hur lätt det går med matematiken, det kanske vore smart att välja något man är duktig på. Kommer ihåg från gymnasiet att jag tyckte mycket om företagsekonomi. Förutsättningarna för att få ett stimulerande, höginkomstjobb är mycket stora. Vi skulle ha råd att köpa fin villa och nya bilar. Vi skulle kunna åka på semestrar oftare och inte behöva tänka så mycket på om vi har råd eller ej. Förmodligen skulle man jobba rätt mycket och skulle man bli chef skulle man säkert blanda in jobbet i privatlivet också. Jag skulle få chans att hjälpa människor på ett sätt, men frågan är om man i den branschen kan tänka på andra än sig själv. Skulle man förvandlas till en självisk övermänniska och inte se när man trampar på de svaga för att själv hamna längre upp mot toppen? Skulle jag låta jobbet gå före familjen tillslut?

När tankarna flyter iväg så känns begreppet "civilekonom" väldigt fint och rikt. Som en dröm, men gräver jag djupare i det så känns det inte som jag på nått konstigt sätt. Men det behöver ju inte bli så, jag behöver inte bli som alla de andra! Men då vaknar ju frågan om man ens skulle klara sig i en sådan bransch utan att vara självisk och falsk.

Nej då känns faktiskt det andra valet mycket mera tilldragande då en dröm skulle gå i uppfyllelse. Barnmorska, med en sådan utbildning i ryggen skulle jag när Joline blivit stor kunna åka ut i världen, arbeta för Läkare utan gränser. Få hjälpa människor som verkligen behöver hjälp. Som barnmorska ute i världen får man chansen att se och lära mycket om andra kulturer samtidigt som jag får hålla på med det som fyller mitt hjärta och sinne mest, hjälpa andra människor till lycka! Jag skulle även få lära ut mina kunskaper till andra i de länder jag jobbar i för att de senare ska kunna hjälpa varandra. It´s a win win situation! Jag får resa och hjälpa människor. De dör så otroligt många mammor och barn i världen i samband med graviditeter och förlossningar, det skulle vara en lycka för mig att bara få rädda en människa! När jag sen har fått nog av resandet skulle jag kunna dra mig tillbaka och jobba som barnmorska på någon vårdcentral i Sverige. Jag tror det är ett mycket givande jobb som man inte skulle tröttna på i första taget. Varje graviditet är en egen berättelse, det finns ingen som är exakt lik en annan. Det skulle också inkludera att få vara ett stöd för nyblivna mammor som är osäkra på sig själva och det nya livet som mamma.

Psykolog har väl alltid varit en dröm det också men frågan är om det finns för många idag? Finns det jobb sen? Det är ju så sjukt mycket människor som mår psykiskt dåligt idag att det är säkert en massa människor som tänkt i samma bana som jag, att utbilda sig till psykolog eller något likvärdigt.

Micke vill att jag ska plugga till civilekonom, han vill bli "hemmafru", vilket mål va=) Nej men sanningen är den att han inte vill att jag ska resa, han vill att vi ska ha ett liv tillsammans i Sverige. Jag har sagt åt honom att det bara skulle handla om några år av vårt liv men han skulle inte klara det säger han då. Det här sätter mig i en ännu svårare situation eftersom jag inte vill såra honom. Men jag vet att det är jag själv som ska trivas med mitt liv och inte han. Det är ju min dröm att få åka iväg till fattiga länder och göra det jag kan för att hjälpa till. Jag känner att det är de jag ska göra!

Men jag blir så förvirrad, hans ord får mig att tänka om och då kanske det inte är så dumt med civilekonom trotts allt. Jag kan inte urskilja mina tankarna, är de min egen vilja eller är det påverkan utifrån som gör att jag försöker mota bort min egen dröm och skapa en ny falsk dröm för att tillfredställa någon annans behov? Jag vet att jag är svag för sånt. Något är det iallafall som händer i mitt huvud, det är som ett inbördeskrig i tankarna och de är väldigt starka arméer som byter ledande position om vartannat. Det går inte en dag utan att jag tänker på det, utan att jag ångrar mig. Så vitt jag känner så är det för tillfället inga som helst planer på vapenvila eller kompromiss där inte! Om jag inte får in några fredsförhandlare snart kommer detta att sänka mig totalt. Rädslan för att välja fel är för stark, rädslan för att göra människor besvikna är för stark, rädslan för att misslyckas är för stark och jag är för svag!

Jag vet inte alls vad jag ska göra eller ta mig till för att fatta rätt beslut, antar att det bara är att vänta och se om mina hjärnhalvor kan komma överens snart!