Har kommit till en punkt i mitt liv där inget är bra. Inget får mig att känna mig nöjd med mig själv. Jag tvivlar på mina tidigare val och känner mig instängd i en maskin som bara går på rutin. Inget är roligt eller tråkigt, inget är vackert eller fult, inget tilltalar mig längre. Jag kan inte komma på vad jag vill göra i mitt liv. Ett liv är så kort och det finns så mycket man ska ha "hunnit" med, men vad gör man om inget längre lockar? Jag har misslyckats med att lyssna på mig själv och det har resulterat i att jag lyssnar på andra istället. Jag lever andras drömmar och gör de som andra anser vara bra för mig.

Varför känner jag såhär? Mitt liv ser ju ut att vara väldigt givande. Har en underbar familj som älskar mig högt, fina vänner som alltid ställer upp och det går hur bra som helst i skolan. Jag får högsta betyg i allt jag gör vare sig det gäller skola eller arbete, jag har god ekonomi och en balanserad vardag. Vad är det som fattas mig? Känslan av att vara instängd håller på att kväva mig totalt. Jag vänder mig själv mer och mer inåt och allt fler dörrar smäller igen runt omkring mig. Sist jag kände något angående dörrarna till det nya och intressanta så öppnades en ny dörr näst intill varje dag men nu blir det bara mörkare och mörkare.

Allt vore enklare om jag kunde säga vart problemet ligger. Men hur ska jag kunna hitta problemet när jag inte ens hittar dörren ut till mitt rätta jag igen? Jag tror jag måste tillämpa de didaktiska frågorna på mig själv istället för min undervisning. Vad? Vem? Hur? Varför? När? Var?

Jag vet inte om det beror på att jag har valt fel utbildning, jag älskar att vara i skolan och jag pluggar på, men när jag är ute och arbetar, alltså tillämpar mina kunskaper från skolan i praktiken känns det meningslöst och orealistiskt. Det är så svårt och veta om det är mina val det är fel på eller mig själv. Ska jag byta utbildning till våren och testa på något annat? Jag kan ju alltid fortsätta sen igen om jag vill tillbaka. Eller ska jag fullborda det jag åtagit mig? Nej, jag kan inte plugga i 5,5 år till lärare för att sedan jobba som butiksbiträde.

Min hjärna gör mig galen, jag önskar ibland att jag inte var sån tänkare. Att min fantasi enbart gav mig goda saker istället för att spela ett spratt med mig själv!

Jag är så trött, allt är å mörkt och kallt. Även fast jag bor mitt i en stad där det kryllar av människor känns det som jag står ensam på Antarktis och letar efter vägen hem... Vägen till lycka.